Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Balkan och »det heliga kriget». Af B. O. Aurelius - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 117
lig tragik i bilden af de emot Asien,
hemlandet, flyende krigarskarorna, som
dock ännu kunnat göra halt för att som
sin försvara den gamla kristna
kejsarstaden. Midt ibland fjolårets
pressdiskussion syntes ett litet pärlstänk till dikt,
som vackert formar det historiska
vemodsdraget i denna jättesaga ur ett folks
vandringslif. Den var benämnd Morituri:
Öfver tigande stup och branter, bland hotfullt
svarta berg
med tysta steg går jägaren Död på jakt.
I spåren brinner kvällningens blödande, rika
färg
och dallrar skenet af brinnande byars prakt.
Du jägare, rikt är bytet, som nalkas ditt säkra
lod:
ett folk, som ödet dömde till undergång.
De äro vigde att faila, dock strålar stolt deras
mod.
Till paradiset leder den dunkla spång.
På skymmande vägar jägaren räknar sitt bytes
mängd,
och nya skaror vandra mot samma mål.
Nu tändas stjärnor öfver paradisets ängd.
Allah — Allah, hell Dödens glimmande stål!
FRÄN STOCKHOLMS TEATRAR
Af CARL G. LAURIN
II
EN GAMLE PRÄSTEN, Jakob
Knudsens och Sven Langes
skådespel, var det mest
intresseväckande och hvad den sceniska
framställningen beträffar mest fullödiga som
förekom vid årsskiftet.* Man förvånas att
pjesen verkar så pass homogen, då den
dock är en omformad roman och då af
författarna Jakob Knudsen gjorde sina
erfarenheter som »Valgpræst» vid Randers,
under det att den andre, Sven Lange,
samtidigt i Simplicissimus’ redaktion i
Munchen betraktade världsförloppet ur en
något olika synpunkt.
Jakob Knudsen hör till de danskar,
hvilka, uppvuxna i den grundtvigska
atmosfären, ända ej sakna den typiskt danska
kritiska läggningen och som ta sig friheten
att använda den mot en del
Köpenshamns-radikala ideal. Ej endast den Grundt-
* Elektra nedlades efter endast några få
föreställningar på grund af fru Bosses
öfveransträngning och kanske äfven på grund af publikens
ängslan för allvarliga stycken. Jag blef tyvärr
hindrad att se den af kritiken enstämmigt berömda
föreställningen, som inleddes med Verner von
Heidenstams Spåmannen.
vigska folkligheten utan äfven Politiken
har i åtskilliga praktiska ting sin naivitet.
Grundtvigianerna ha sin heliga enfald,
Köpenhamnsradikalerna sin något oheligare.
I första akten får man vara med om
en kommunalstämma och se på bönder
som ha lifvets egen färg och ej äro så
renhjärtade och vattenkammade som i de
gamla folklifsskildringarna, men som i alla
fall ej äro det minsta förlöjligade.
Den gamle prästen, spelad af herr Emil
Hillberg, skulle representera visdomen och
såg på jord, himmel och helvete ur någon
sorts upphöjd unghögersynpunkt, hvilket helt
naturligt retade, ej minst den som han med
en gammal profets frispråkighet afsnoppade.
Man stred om en själ, och det om ingen
mindre än den, som tillhörde grefve Trolle,
traktens rikaste man. Författarna ha
lyckats undvika det skematiserade, som så
lätt följer med det dramatiska, och hos
alla fått fram det mänskliga, ehuru den
våldsamma sammandragningen alltid måste
skada den psykologiska motiveringen. Den
sympatiske, lätt obegåfvade grefve Trolle,
som förut närmat sig någon punkt mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
