Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tzu Hsi. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TZU HSI 131
regenterna, för deras omsorg om
kejsarens likkista, men samlade under tiden
omkring sig trupperna, konfiskerade
regenternas väldiga skatter och lät det femåriga
kejsarbarnet »på grund af att de begagnat
sig af vår späda ålder» och »i följd af
deras outsägliga ondska» döma dem
till sönderslitande och långsamt aflifvande.
Hennes heliga majestät kejsarinnan
modren lyckades dock öfvertala femåringen
att låta nåd gå för rätt och tillåta de
tvä minst skyldige att aflifva sig själfva.
»Den välvilliga modern», som gaf
kejsaren och hans kommande regeringstid
namnet Tung Chih, »förhärskande lugn»,
talade i sina skrifvelser något
eufemistiskt om »vår starka obenägenhet att
öfvertaga ledningen af
statsangelägenheterna», som hon tillsammans méd den
aflidne kejsarens andra hustru, Tz\i An,
»moderlig och lugn», skulle sköta
»bakom fördragna gardiner». Bakom dessa
gula sidengardiner tittade eunuckerna
fram och meddelade med pipig röst Tzu
Hsi, kejsarinnan af det västra palatset,
hvarje etikettsförsyndelse.
En aprildag 1865 reste sig prins
Kung, tronens rådgifvare, från sin
knäböjande ställning midt under audiensen.
Det urgamla bruket att blott mottaga
framstupa liggande personer hade till en
del sin grund i de mordförsök, som
gjorts mot monarkerna, och Tzu Hsi,
som af en beskäftig eunuck hörde om
Kungs opassande djärfhet, ropade
upprörd in vakten och lät köra ut och straffa
den höge mandchuprinsen, misstänkt
redan förut genom umgänge med kineser
och barbarer. Censorerna, de ämbetsmän,
som ha laglig befogenhet att inkomma
med klander till och med mot den
aller-högsta personen, anhöllo att mildhet
måtte visas, och kejsarinnan aflat ett
nådedekret angående Kung, meddelande
att »han grät bittert som bevis på sin
gränslösa förkrosselse, men», tillade hon,
»prins Kung! Se till att du icke
glömmer din blygsel och ånger».
Hvad knäböjande inför tronen
betäf-far, afskaffades det för barbariska
sändebud 1873. Censorn Wu inkom då
med en skrifvelse till tronen, där han
talar om att sändebuden från de folk,
som ha fräckheten kalla de »bondtölpar»
som regera dem för kejsare, borde
frivilligt befrias från knäfall, ty eljest
kunde främlingarna, tafatta och löjliga, i
sin obekantskap med kinesiska regler
för uppförande, väcka skratt hos
kineserna, och detta vore dels emot den
gamla kinesgrundsatsen, att främlingarna
böra behandlas hänsynsfullt, dels farligt,
om de främmandes förödmjukelse skulle
väcka deras raseri mot Kina. Wu slutar
med de kinesiska höflighetsfraser, som
ibland äro lika ärligt menade som vårt:
»med utmärkt högaktning», användt till
vissa personer af våra bekanta. »Jag,
författaren till detta värdelösa memorial,
är blott en okunnig inbyggare af ett
öde och aflägset distrikt och förstår
ingenting af statsangelägenheter. Jag
vågar dock framlägga detta memorial,
väl vetande att jag därigenom utsätter
mig för dödsstraff!» Kejsarinnan biföll
förslaget.
Några år förut, i början af 1870-talet,
blef kejsar Tung Chi myndig. Hans
moder hade ifrigt uppmuntrat hans laster, i
hopp om att sonens hälsa genom någon
venerisk sjukdom skulle undergräfvas.
Hennes önskan gick i uppfyllelse.
Dessutom tillstötte 1874 smittkopporna,
hvilket föranledde ett i december 1874
utfärdadt kejserligt bref: »Vi ha haft
förmånen att denna månad insjukna i
kopporna» — att få smittkopporna anses i
Kina vara ett godt omen — »och deras
majestäter änkekejsarinnorna hafva visat
all tänkbar ömhet vid vårdandet af vår
person.» Emellertid måtte ej förebudet
varit så lyckligt som man trodde, ty re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
