Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Syster Dorotea. Af Marianne Gelotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 MARIANNE GELOTTE
mig, så att jag ej mer längtar hem, utan
endast tänker på dig och min käre
Frälsare!» Och hon försökte att blott hålla
sina tankar fästade på de legender hon
hört läsas och på andra heliga ting.
De andra systrarna märkte nog, att
hon brukade smycka altaret med
blommor, men ingen sade något därom, och
hvarför hon gjorde det, visste de ej.
På detta sätt gick tiden, och den lilla
systern hade uppnått tjugo år, men
alltjämt hade hennes gestalt samma barnsliga
utseende och hennes ansikte samma varma,
hängifna uttryck. Hon hade blifvit ännu
mer tyst och stilla än förr, och helst
vandrade hon ensam nere i
klosterträdgården. Hennes själ var fylld af en
oändlig längtan — efter hvad visste hon
knappast, men kanske var det den längtan
till »de himmelska kullarna», som den
helige Bernhard talade om. Blotta åsynen
af skyarna på aftonhimlen eller af en
nyutslagen blomma kunde komma denna
längtan att svälla ut. Den var utan form
och utan mått, och det var som
omfattade den allt i himlen och på jorden.
Mest af allt älskade hon under denna
tid att smyga sig in i klosterkyrkan till
Mariabildens altare, — helst då det var
skymning och blott den lilla lampan
brann därframför. Mången gång smög
hon sig dit om natten, när de andra
systrarna sofvo. Då kunde hon ligga
på knä på det kalla stengolfvet och blott
se och se upp mot gudamodern, där hon
stod med sitt barn på armen. Hennes
hjärta var bäfvande och fylldt af en
innerlig kärlek, det var längtande och dock
stilladt, fröjdefullt och sträfvande uppåt
mot Gud. I dessa stunder kunde hon
glömma, om det var dag eller natt, och
ofta kom hon ej till sig själf, förrän
morgonen inbröt.
Då skedde det en dag, att hon fick
följa sjuksystern på besök till en gammal
kvinna, som bodde i närheten af klostret.
Hennes följeslagerska tog genast hand
om den sjuka, men syster Dorotea
stannade och såg på en ung kvinna, som
satt framför elden i motsatta ändan af
rummet. Hon hade ett spädt barn på
sitt knä och var sysselsatt med att sköta
det. Eldskenet föll öfver barnets nakna
kropp och sprattlande små ben och öfver
den unga moderns anlete. Snart hade
hon barnet färdiglindadt, och med ett
lyckligt leende böjde hon sig ned öfver
det. Syster Dorotea stod stilla och blott
såg på dem. Hennes längtan vaknade
åter, men starkare och medveten med
ens. Hon hörde intet och såg intet utom
modern och barnet, och flera gånger
måste den andra systern kalla, innan hon
kom henne till hjälp.
Stilla och tyst gick hon sedan vid
sjuksysterns sida hem öfver ängarna.
Solen sken, Qch hon märkte det ej, systern
sprakade, och hon hörde det ej — hela
hennes inre var fylldt af en enda känsla
och en enda tanke.
Och när natten kom, smög hon sig
åter in i kyrkan till Mariabildens altare.
Hon låg där på knä länge och såg blott
uppåt på den heliga modern och hennes
barn. Skuggorna kommo och gingo öfver
deras himmelska gestalter, alltefter som
lågan i lampan fladdrade till. Det var
så stilla i hennes hjärta — ej en bön,
ej en suck steg upp därur. Det var,
som hade hon nu fått svaret på en
undrande fråga, som mycket länge legat
fördold i hennes inre.
Natt efter natt smög hon sig åter
hit, och natt efter natt låg hon lika stilla
och blott såg på den heliga modern, där
hon stod med sitt barn på armen. Hon
kunde intet säga, ej ens i sitt hjärta —
det var för fullt. Och det var som ville
hon, att Jungfru Maria skulle se rakt in
i hennes själ och förstå allt utan ord.
Men stundom tänkte hon: »Vad du är
lycklig, heliga moder, som fått bära
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
