Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Världens barnkammare. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 CARL G. LAURIN
docenten Fries från hottentottskorna med
naturlig turnyr, förbi flodhästar och elefanter
med omisskänneliga likheter med dessa
negresser, till det Egypten, där en gång
Kleopatra kysste bort en värld för Antonius
och där nu fezprydda paschor på
operasalongen i Kairo med välbehag se
åtminstone på den europeiska kultur, som
representeras af smärta ladies med borttrollade
höfter. Under marschen bars den blågula
flaggan framför den lilla svenska karavanen.
Erie von Rosen har i en ypperlig bok
med godt humör och för en upptäcktsresande
— och för andra också för resten —
klädsam blygsamhet låtit alla som vilja erlägga
5 kronor på ett bekvämt sätt i fantasien
få vara med om den längsta resa som kan
göras i Afrika.
Snart blir väl järnväg färdig genom hela
världsdelen, och om man också kan vinna
på järnvägsaktier, så förlorar man i stället
i poetiskt och estetiskt hänseende på att
världens härligaste naturpark blir förstörd.
Det är sorgligt nog att tänka sig stinkande
motorbåtar på Hornafvan, men man ryggar
nästan ännu mera tillbaka för utsikten, att
simbyxor skola bli obligatoriska vid
Bang-veolosjön.
En glädjekälla för forskare äro dessa
primitiva folk, där man kan få se huru våra
egna förfäder hade det på den tid, då de
tände eld med två träbitar, lefde i träsk
eller, som de tidigare stenåldersfolken,
oförvillade af alla konstdoktorer och
musei-herrar, på sten- eller benflisor
expressionistiskt utförde sina teckningar af djur.
Sydafrikas bushmän torde ha varit de sista
verkligt primitiva på detta område.
Under den 3,000 kilometer långa
järnvägsresan stannade Rosen bland annat i
Bula-wayo i Rhodesia, där ännu under 1890-talet
matabelekungen Lo Bengula lyckats hålla
sig kemiskt ren från vår tids undfallenhet
för radikalism och fri kärlek, ty han var
så konservativ, att han från det s. k.
Höf-dingebergets brant lät nedstörta oppositionens
ledare, och så moralisk, att han från den
Hafvande kvinnans berg lät de mödrar, som
utom äktenskapet blifvit välsignade med
afkomma, beskrifva samma obehagliga kurva
som vänsterledarna.
Det bör vara uppfriskande att midt i
Afrika dröja något vid Zambesiflodens
väldiga Viktoriafall. Ofantliga vattenmassor
störta ned från en höjd fyra gånger Katarina-
hissens, och bredden motsvarar afståndet
mellan Odenplan och Slottet.
Vid Ndola slutade järnvägsresan, och
frånsedt en ångbåtstur på Tanganyikasjön
— sjön är visserligen längre än afståndet
mellan Malmö och Stockholm — hade
Rosen att tillryggalägga 2,000 km. gående
eller roende, d. v. s. ett afstånd lika långt,
som från Sverige till Afrika, för att nå fram
till ångbåten på Hvita Nilen. Att det ej
skulle bli hvad man kallar promenad,
märktes redan första dagen. »Vimåste»,hette
det, »färdas öfver en gräsbevuxen
sumpmark, där vi plumsade till höfterna i gyttjan,
medan det knifskarpa gräset skar sönder
armar och händer.» Att säga hur det »ser
ut» i Afrika är litet vanskligt. Hur ser
det t. ex. ut i Europa? Men att det ej
bära är Sahara som är torrbrändt, måtte
vara ett faktum. Frukterna lara också,
efter hvad grefve Rosen påstår, i allmänhet
vara dåliga och sura, gräsmattor att rulla,
sig på äro ytterst sällsynta, och ett
uppfriskande bad i värmen är förenadt med så
stora faror, alldeles frånsedt de ymnigt
förekommande krokodilerna, att man helst låter
bli. Bland annat otyg har man att befara
ett bett af tse-tse-flugan, som öfverför den
dödande sömnsjukan.
Det är verkligen svårt att förstå huru
infödingarna kunna hålla humöret uppe, men
det tyckes blott vara i Centralafrika som
visdomsordet »Mensch, ärgere dich nicht»
är obehöfligt. Rosen berättar huru de unga
baushiflickorna med gälla gnäggningar, en
älskvärd hälsning, som väl närmast
motsvarar den i Sverige så sällsynta »vänliga,
nicken», närmade sig karavanen och följde
den, dansande one-step och andra, som
författaren mycket riktigt påpekar, om
parningslekarna minnande dansarter.
Man torde ej säga för mycket, om man
påstår, att negrerna gärna äta kött. Den
som läst Dudley Kidds roliga och
upplysande-bok »The Bull of the craal», öfversatt på
svenska under namn af Kraalens tjur, får
en känsla af att negrerna tala om kött lika
mycket som operaartisterna tala om sina.
kapellmästare och regissörer, om också i
helt annan ända.
»Tala negrerna bära om kött?» frågade
jag en gång en person, som för
gradmätning lefvat några år i Centralafrika. »Nej,.
de språka också litet om sina fruntimmer»,,
sade den svenske vetenskapsmannen. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
