Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur Bulgariens nya litteratur. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BULGARIENS NYA LITTERATUR
Af ALFRED JENSEN
J^’ (^\>J EN bulgariska litteraturen torde,
’I IM v^ sidan af den rumäniska, gälla
PI_-/n] som en af Europas yngsta, ehuru
*^~ ^ den i själfva verket har djupa
rötter i medeltiden och lika höga anor som
den serbo-kroatiska. Ja, det fornbulgariska
språk, hvarpå de äldsta slaviska
skriftalstren affattades, har ju nästan blifvit
liktydigt med det fornslaviska grundspråket.
Men i det allmänna europeiska
medvetan-dethardetbulgariskanamnetinträngtlångtse-nare än det serbiska på grund af
geografiska och historiska förhållanden. Serberna
indrogos jämförelsevis tidigt i Habsburgs
politiska intressesfär, och ännu mer var detta
förhållandet med deras katolska bröder
kroaterna. Då Napoleons krig i början af
1800-talet framkallade omhvälfningar äfven
i det sydöstra Europa, var det bland
syd-slaverna i främsta rummet serberna, som
därigenom lade den första grunden till den
politiska frigörelsen, och deras sega
befrielsekamp fick sin välförtjänta lön 1882,
då Serbien blef det första sydslaviska
konungariket. Och tack vare den snillrike
serbiske forskaren Vuk Stefanovitj
Kara-dzitj’ samlingar af sydslaviska folkvisor
fick Serbien jämförelsevis tidigt en viss
litterär berömmelse, som äfven hade
politiska återverkningar och i någon mån kunde
ersätta den europeiska popularitet, som det
nygrekiska kungadömet fick, tack vare den
fornhelleniska kulturen och Byrons
personliga ingripande.
I vida ogynnsammare läge befunno sig
de mer aflägsna bulgarerna. I själfva
verket voro dessa sydslaver på sluttningarna
af den stora Balkankedjan, mellan Donau
och Roddpe-bergen, totalt okända för
Europa ända fram till det förra århundradet,
och man hade då ännu knappt reda på
att dessa sydslaver hade lånat sitt namn
af de inkräktande finska bulgarer från Volga,
hvilka på grund af sin fåtalighet snart
uppgingo i och assimilerades med de
redan förut invandrade slaverna. När
ryssarna 1829 för första gången öfverskredo
Balkan på väg till Konstantinopel under
befäl af fältmarskalken Diebitsch, hvilken för
denna bragd fick tillnamnet Zabalkanskij
[transbalcanicus), gjorde de den
märkliga upptäckten, att detta »turkiska»
Balkanfolk talade ett för dem tämligen
begripligt slaviskt språk!
Den nybulgariska rörelsen går
emellertid tillbaka ända till slutet af det
adertonde århundradet, då en bulgarisk munk
i det serbiska Chilandar-klostret på halfön
Athos vid namn Paisi år 1762 författade
en krönika, hvars historiska värde gifvetvis
ej kunde vara stort, men som blef af
oskattbar betydelse för väckande af bulgarernas
domnade själfmedvetande, och i hans
fotspår trädde några årtionden senare en
biskop Sofroni. Men ännu dröjde det
mycket länge, innan det kunde blifva tal
om någon nybulgarisk kultur, och steg för
steg måste Bulgariens andliga pånyttfödare
och föregångsmän med vapen i hand rödja
väg.
Det är ett högeligen beaktansvärdt
sakförhållande, att Bulgariens frihetskamp
ursprungligen var af mer andlig art än rent
politisk, ty man anade instinktivt, att
Turkiets fysiska öfvermakt kunde brytas
medels stål och bly, men att det andliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
