Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur bokmarknaden. Af John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. BERGSON: Tiden och den fria viljan. En
undersökning av de omedelbara medvetenhetsfakta.
Till svenska af Algot Ruhe. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
I1DT UNDER en tid, då
intellektualismens aktier ännu på många
håll stå högt öfver pari och en
’ påstådd empirism hotar att
kväfva allt lif och all omedelbarhet under
abstraktionernas luftpump, har särskildt i
Bergsons filosofi framträdt en åskådning, som
klarare och skarpare än någonsin t. o. m.
Kant häfdar teoriernas och
abstraktionernas begränsning. Bergson vill förmå oss
att bryta med våra gamla nyttiga
tankevanor och intaga en hållning, som kan
skänka oss en mera omedelbar och lefvande
syn på tillvaron än den, som bibringas oss
af vår förrumligade söndrande intelligens,
hvilken — nyttans tjänare, som den är —
blott förskaffar oss orienteringspunkter för
vårt handlande på en motsträfvig yttervärld.
Förmå vi blott förvärfva oss en dylik
intuitiv syn särskildt på vårt eget själsliv,
då skola, som Bergson söker visa i sitt till
vårt språk senast tolkade arbete »Tiden
och den fria viljan», alla de invändningar,
som filosofer och psykologer gjort mot
viljans frihet, skingras som rök för vinden.
Alla de till synes oöfverkomliga svårigheter,
som vår intelligens härvidlag upprest,
upprinna nämligen ur en förblandning mellan
det reala själslifvet och dess genom
rummet brutna skuggbild.
Till hvardags ha vi hvarken förmåga
eller intresse af att direkt gripa vårt jag
utan uppfatta det genom från yttervärlden
lånade former. De på materien
användbara formerna härstamma enligt Bergson
säkerligen ej uteslutande vare sig från vår
ande eller från materien utan ha framgått
genom en ömsesidig anpassning mellan
denna och vår själ. Söka vi nu emellertid
att intvinga vår själ i dessa former, då
erhålla vi ingen verklig bild däraf utan blott
en förtinglrgad sinnebild. I stället för det
konkreta nuflödet, som är ett enkelt,
ständigt växlande, odelbart förlopp, där
momenten smälta in i hvarandra, ömsesidigt
genomtränga hvarandra och organisera sig
med hvarann, till en absolut egenartad
personlig helhet, få vi ett stabilt opersonligt
nuflöde, som faller sönder i en mångfald
utanför hvarandra liggande, fasta tillstånd,
och som rakt ej skulle flyta, om ej
verkligheten afpressade vår logik detta
erkännande.
Eftersom vi nu vanligen sätta denna
förrumligade sinnebild i stället för det
reala nuflödet, så förledas vi att behandla
vår själ som ett ting och tro, att vårt
själslif är underkastadt en matematisk
nödvändighet, liksom de yttre tingen.
Frigöra vi oss emellertid från detta
sinnebildernas tyranni, och försätta vi oss
genom en kraftansträngning ned i vårt reala
själslif, då skola vi finna, att vi verkligen
äro fria. För att vara fria måste vi
nämligen återvända till vårt eget djupa jag.
Fri blir från denna synpunkt hvarje
handling, som gifver uttryck åt hela vårt väsen.
I allmänhet bekymra vi oss likväl föga
om vår frihet liksom om vårt verkliga
personliga jag, utan irra hellre kring på
själens yta bland de opersonliga
föreställningar och intryck, som där afsatts genom vårt
jags beröring med de yttre tingen. Nöden
har ursprungligen tvungit oss att lefva mera
i rummet än i den konkreta tiden och
ägna större uppmärksamhet åt yttervärlden
än åt vår egen själ, eftersom vårt lif ju i
så hög grad är beroende af, att vi mäkta
behärska denna yttervärld. Denna
påtvingade hållning har blifvit en vana, som binder
oss till händer och fötter, utestänger oss
från oss själfva och hindrar oss att smaka
den verkliga friheten.
John Gustavson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
