Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
ELLEN KEY
leke sina yttre öden men sin
födelsestad, dess andliga atmosfär och dess
omgifningar har Rolland senare skildrat i 6:te
delen af Jean Christophe (med undertiteln
Antoinette). Nivernais’’ landskap är en
blandning af floder och kanaler, stora skogar
och Mont de Moran’s bergshöjder. Bygden
förenar minnen från den keltiska tiden,
minnesmärken från den gaUisktromerska
och katedraler från den gotiska. Det
historiska sinne, som näst musiksinnet är det
för Romain Rolland mest betecknande, fick
sålunda tidig näring.
Vid 15 —16 år inträdde han i École
Nonnale supérieure i Paris och kom senare
till Academia di Francia i Rom. Som
djupt betydelsefull för sin utveckling anser
han den där gjorda bekantskapen med
Malvida von Meysenbug*. Som hon i
medelåldern var Mazzinis och Herzens,
Wagners och Nietzsches trofasta vän, blef
hon i ålderdomen Romain Rolland’s.
»Hennes minne är mig heligt», skref han
nyligen, och han förblef i regelbunden
brefväxling med henne från 1890 till hennes
död 1903.
Rom utöfvade ett djupt inflytande på
Romain Rolland’s hela själslif. Han
tillbragte där först åren 1889 och 1890
och har sedan ofta vistats där kortare eller
längre tider. Italien är — utom Frankrike —
det land, som han känner bäst och älskar
mest. Tyskland däremot, som han i Jean
Christophe skildrar så, att man blir
öfvertygad om att författaren där måste ha
tillbragt en god del af sitt lif, känner han
endast genom några resor.
Romain Rolland tog 1895 sin
doktorsgrad vid Paris’ universitet och
specimine-rade med två afhandlingar.** Han blef
först lärare i konsthistoria vid den skola,
där han tidigare varit lärjunge, senare lärare
i musikens historia vid Sorbonne, en
anställning, som han dock troligen kommer
att lämna. Ty dels har en automobilolycka
skadat hans arm, så att han ej längre kan
illustrera sina musikhistoriska föreläsningar
* Se min artikel i Ord och Bild XI årgången
(senare tryckt i Verk och Människor), där jag för
mina landsmän sökt påvisa värdet i Memoiren einer
Idealistin, ett försök, som hittills endast haft en
parodi af Huck Leber till följd.
* Histoire de VOpera en Europé, av ant Lully
et Scarlatti (Les origines du théatre lyrique moderne)
samt Les causes de la décadence de la peinture
ita-lienne.
genom eget pianospel, dels har han funnit
sin svaga hälsa lida af att förena
författarskapet med föreläsningarna.
Om de för hans utveckling bestämmande
litterära intrycken säger han, att hans —
som de flesta unga fransmäns — uppfostran
grundlades genom 1600-talets klassiker.
Själf fann han vägen till de författare, han
andligen lefde af: Shakespeare, Goethe och
encyklopedisterna, framför allt Diderot.
År 1886 lärde han samman med sina
kamrater i skolan känna Tolstoy. Denne,
säger Romain Rolland i sin bok om
Tolstoy, »var det renaste ljus, som upplyste
vår ungdom, den tröstande stjärnan i
sekelslutets skymning . . . vår ende verklige vän
i den samtida europeiska konsten». Det
var Tolstoys lifsberusning och lifsdyrkan,
som hänryckte de unge fransmännen,
liksom samtidigt unga nordbor: jag tänker
t. ex. på Karl af Geijerstams själfulla studie
öfver Tolstoy. Det var realismen i
Tolstoys konst som »öppnade portarna till
lifvet»; det var mystiken i Tolstoys
skaplynne som lät dem »höra den själens musik,
till hvilken de längtat»; . . . »För vår
generation blef Tolstoy hvad Werther var
för 1700-talets ungdom.»
»Men», skref R. Rolland i ett bref,
»det starkaste af alla inflytanden i mitt
lif var och förblef musiken. Denna har
varit en ständigt strömmande källa, ej
endast för mitt känslolif utan äfven för min
iakttagelse. Ty för den, som rätt kan lyssna,
är musiken ett språk, som kan tolka de
subtilaste själsrörelser och uppenbara
mångfaldiga hemligheter, dem litteraturen aldrig
kunnat uttrycka. Om jag någorlunda
förstår den tyska själen, så är detta tack vare
musiken».
Romain Rolland är lika förtrogen med
de gamla tyska mästarna från 1600- och
1700-talen som med de senaste tidernas.*
Jean Christophe, världens största roman
om en musiker och om musiken, är således
skrifven af en grundligt bildad
musikkännare och utöfvare af musik; en man, som
* Som jag saknar kompetens att bedöma
Rollands musikaliska åsikter, uttalade dels
omedelbart, dels genom i Jean Christophe inflätade
omdömen, lämnar jag denna sida af hans författarskap
åt på detta område sakkunniga domare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
