Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mariettas seger. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 HILMA ANGERED STRANDBERG
att hålla honom fast, men bära med den
följd att alla fyra, männen och flickan,
vackla till — söka förtvifladt kasta sig
inåt bron, men störta istället baklänges
öfver muren och försvinna.
Efteråt blef omtaladt att i samma
ögonblick klockan i den lilla kyrkan,
inte stort olik andra små fattiga hus vid
torget, börjat klämta till vesper, något
som ju också hade sin betydelse. Men
i själfva stunden tänkte ingen, hörde
ingen, såg ingen någonting redigt. Det
var ett enda förfärligt larm af skrik och
gråt och rop. På den skumma
stenhagen rusade människor om hvarandra upp
och ned, tokiga af fasa, fruktan, ånger
eller förtviflan. Tills folket i byn, som
hört det ända in i sina spiselvråar, kom
springande, några förtänksamma med
tända lyktor, ty skymningen föll fort.
Hvad man sedan företog sig för att få
dem alla upp är likgiltigt. Alltnog, det
befanns att två, som slagits sanslösa på
klippstenen och sjunkit under vattnet,
hade förts af hvirfveln ett stycke nedåt,
döda, döda båda. Medan den tredje
höll på att förblöda af ett gapande hål
i hufvudskålen.
Och den fjärde? Ja, den fjärde —
hon lefde. Hur hon lyckats fria sig från
mannen, som måste ha hållit henne
krampaktigt fast, är hennes hemlighet.
Men ensam hade hon slungats rätt på
pilbuskarna, som kanta floden, och
därifrån rullat in på den mjuka ängen. Med
undantag af ett par skråmor i
ansiktshuden skedde henne inte det ringaste
men.
Grät folk af glädje? Tackade de
madonnan med kransar af gula
ringblommor, fröjdande sig öfver en oskyldigs
frälsade lif?
Ack, kära ni — oskyldig?! Hvem
kunde längre tvifla? Visst var det sant,
att den heliga Jungfrun velat straffa
dansen, lättfärdigheten och vågsamheten,
men alldeles tydligt hade hon för
ändamålet begagnat sig af det olyckliga
upphofvet till så mycket annat elände.
Under det att klockan höll i, timme
efter timme, att pingla öfver den
skräckslagna byn, och klagosången ljöd ut i
natten från de två dödas läger, där
likljusen brunno, och prästen, som just
kommit guppande på sin åsna nedifrån
bondgården högst på fjället — den
fattiga gamla prästen med långrocken
fladdrande om de magra vådorna i strama
strumpor — nu darrhändt och hjälplös
rafsade ihop det nödiga för den sista
smörjeisen åt den döende, och
nattvardsungdomen, de man fått fått i, kom
hufvudyr springande med rykande ljus för
att hjälpa till med misericordet —
Under allt detta tänkte hvarenda
människa:
Det är det, ingenting annat.
Och där kvinnorna höllo dödsvaka,
i köket, med dörren på glänt till
likkammaren, hvars skumma bårljus
darrade för draget, samlade de trådarna i
hela hennes lefnad — hennes — och af
dem spanns en väfnad, som blef allt
svartare.
I dunklet, bakom gatfönstrets
järngaller, med natten gapande in, sutto de
vid härdens stockeld. Unga och gamla,
hopträngda på bänkarna inne i
spisel-stadens stenhvalf, lutade sina hufvuden
tätt ihop, och när de ändtligen gåfvo
henne, som varit olyckans naturliga
orsak, det namn, som ingen utsäger utan
att blekna, sträckte de alla ofrivilligt
fram två fingrar, lika häxklor, blodröda
i flamskenet.
Pekfingret och lillfmgret öfver den
knutna handen — det enda man
hädanefter hade att värja sig med för att
undgå förbannelsen, som lyste ur
Mariettas onda ’ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
