Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Fantasi vid ett sydländskt haf. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FANTASI VID ETT SYDLÄNDSKT HAF
Af ANDERS ÖSTERLING
Jag byggde på klippan vid hafvet
en hängande hvit paviljong,
där susande böljekörer
om morgonen mötte min sång.
Jag plantade fruktträd som lyste
i hvitt, när vårsolen log,
och blandade blommor med skummets
kristalliska skog.
Så slanka som jungfrulemmar
jag loggians pelare skar —
de buro så lätt sina bågar,
som vore det luften som bar.
Det sprang som en salighetsrysning
i marmorn underifrån,
och karyatiderna logo
i bränningens dån.
I glittrande soluppgångar
jag stod i min stolta portik
och hälsade hafvet, min broder,
vid svallande blå musik.
Och hafsvidden log som ett löfte
att gudarnas glädje var min,
så länge jag drack blott min broders
gudomliga vin.
En kvinna kom öfver bergen
med drufdoft och dagg i sitt hår,
hon bad om ett läger för natten,
hon visade fötternas sår.
Hon kom från den jordiska hösten
och sjönk som en vingtrött svan
en skykväll, hvars flängande purpur
bar bud om orkan.
Jag lät henne dröja, en främling,
en vandrande nymf utan namn.
Hon log som ett hemligt öde
och öppnade tyst sin famn.
Så sjönko vi samman i älskog —
men varnande underifrån
ljöd hafvets nattliga vrede
i stigande dån.
Men vildt som en bristande harpa
klang klippan i gryningens stund,
ty hafvets titaniska famntag
slet undan fäste och grund.
Och sammangjutna i fasa
vi skildes i brusande skum,
och marmorn spriddes i hafvets
förtörnade rum!
. . . När var det? Mitt hjärta är gammalt,
och tiden går tungt öfver haf.
Nu sjunger jag, kedjad vid årån,
en grånad roddareslaf.
Mitt hem öfver hafvet, min ungdoms
och ensamhets marmorskrin,
det sofver i frid hos Poseidon,
en hafvets ruin.
Jag byggde på klippan vid hafvet
en sväfvande marmordröm,
jag reste i tidernas morgon
ett tempel till hafvets beröm.
För hafvet, för hafvet jag klagar
om natten vid stjärnornas brand —
och långsamt vaggar galären
mot okända land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
