Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 OLOF RABENIUS
dens ande inspirerad hymn. Vårplantorna
inom människosläktet, barnen, ihågkommas
äfven af skalden. Det heliga löfte, som
blickar ur deras ögon, den dolda sådden
i deras väsen, som skall bringa framtidens
skörd, lifskällan, som med dem rinner upp
ur släktets djup, ha här stämt hans poesi, i
hvilken också fadersglädjen blandar sitt
mera familjära språk. Några dikter
besjungande ungdomen äro emellertid
skäligen matta och tunna i uppfinning.
»Riddar-gossarnes sång» har däremot en käck
medryckande klang.
Som naturmålare har skalden isynnerhet
lyckats fånga den trollbundna stämningen,
som hvilar öfver vildmarken. Det sker i
»Ödeskogen», en sägen från Tjust, där det
berättande elementet nästan helt uppgår i
lyrik. Här uttalas på ett vackert sätt
tanken, att naturen hämtar sin själ från
människans:
Hemliga skog, hur skön du än log,
hvad vore din skönhet, om aldrig den tog
en skådande människa fången?
Du mark åt min häl, hvad vore du väl,
om spegeln, jag bär i min blick, i min själ
var bruten, när jag är förgången?
Jag sjunger hallå, du svarar a-å,
men stämman jag skänker dig, tystnade, då
du tystade människosången.
Vidare märkas några stadsbilder från
Skåne i akvarellfärg och de sköna
minnesdikterna till Fröding och Otto Lindblad.
Moderna typer, karaktäristiska för
maskinens tidehvarf, hvilka hyllas af skalden,
äro lokomotivföraren och typografen, hvars
andliga makt han präktigt och uttrycksfullt
skildrar. Den humoristiska genren, hvari
han starkt påverkats af Fröding, lyckas
honom icke väl.
Någon betydande tankestyrka och
stämningskraft utgår icke från Ossian-Nilssons
nya dikter. Bilddaningen ur ett rikt och
mångstämmigt känslospel är heller icke hans
sak. Men dikterna göra oss glädje på
grund af sin soliga varanda och sin viga
och flygande verskonst.
Akke Kumliens / Exil är en
bekännelse och en uppgörelse. Skalden lämnar
sitt hemland, där hans tro gäckats och hans
lycka grusats, och han skildrar för oss
öfver-gifvenhetens och ensamhetens stämningar,
sådana han upplefver dem under sin resa
och bland främlingar. Och vi följa honom
sedan vidare till hans hemkomst, vid
hvilken minnet med förnyad kraft slår sitt
grepp om hans själ. Detta minne piskar
och sargar honom, hvart han än vänder sig,
det glider spöklikt in i hans drömmar, det
förgiftar alla hans tankar och breder sitt
sorgflor öfver hela hans värld. Det gör
också hans själ sjuk af hat, men så
småningom klarnar det i hans sinne och han
vinner resignationens frid och själfkänslans
styrka, som på samma gång försonar honom
med hans sorg. De flesta af dikterna ha
sin aksent af känslans intensitet, af lifvets
egna huggande och rappande slag.
Kumliens poesi är ett utflöde af djupt personlig
erfarenhet och bär kampens ännu ej ärrade
sår på sin panna. Så har denna
diktsamling den enhet, som framgår ur en verklig,
skakande upplefvelse. Sådan bekännelselyrik
stöter emellertid lätt på den fara, att hvad
för skalden själf har stor mening och betydelse
för andra ter sig mindre märkvärdigt, och
sucken, som kvider i hans eget hjärta, kan
gå andra ohörbar förbi. Några af
Kumliens dikter, särskildt flera af »Stroferna ur
en dagbok», sakna i uttrycket den objektiva
räckvidd, som skulle berättiga dem att i
konstform meddelas andra. Somliga åter,
som uttrycka ensamhetsvandringens tunga
känslor och de svårmodiga betraktelserna
från vaggonfönstren — dikterna om
kyrkogården och älfven äro här utmärkta — ge
läsaren sin sorgesuggestion. Den dikt,
som gör det starkaste intrycket, är
emellertid »Hemkomsten» i Strindbergsanda — af
denne store skald är förf. tydligen närmast
påverkad — som framställer den
beklämmande ödsligheten i det gamla hemmet,
där saknaden utandas minnenas hela
vissnade doft.
—■ — — Jag går i salen, öppnar orgelns lock,
den gamla orgeln, där jag lärde spela,
med tusen repor uti polityren,
dem väl jag känner, ty jag gjort dem själf.
Men stum den står, jag vågar ej den röra.
Jag vet, att första ton ifrån dess stämmor
mig skulle få i hejdlös, bitter gråt. — — —
Af melankolins tåreskimmer är den
drömslöja väfd, som för skaldens blick
sveper sig öfver och fladdrar kring tingen,
och åter kommer man att tänka på
Strindberg, som så förhäxande materialiserat de
hemska skuggtankarna och så illusoriskt
blandat dröm och verklighet. Under
intrycket af denna stämning känner man sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
