Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hvad utländska resenärer sagt om Sverige. Af Kerstin Hård af Segerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 KERSTIN HÅRD af SEGERSTAD
till fest, och intet opassande föreföll
mellan dem, då här däremot» . . . För
henne står det klart, att man i detta land
endera måste blifva allvarlig och duglig
eller också slo.
Det är under 1870-talets början den
franske historikern Vandal besöker
Sverige. Hans skildring andas idel
entusiasm, om man undantager sådana
obetydligheter som att skandinaverna äro
ovilliga att böja nacken eller att en svensk
på resor icke kan gå förbi en matsal
utan att skrida öfver dess tröskel, äfven
om han därigenom komme att placera
en middag och en aftonmåltid mellan ett
halft dussin frukostar. Landskapet väcker
hans beundran. »En mystisk tjusning
utgår från dessa tysta vatten.»
Svenskarna finner han ädla och passionerade,
glada på samma gång som drömmande.
Om svenskens intelligens och smak har
han de högsta tankar: »I sina omdömen
om Augier och Dumas bringa
Uppsalastudenterna en originalitet i vyer, ett
oberoende i uppfattning som förvånar».
Och öfverliggarna, som studera på sitt
251te studieår, äro män »passionerade för
sin vetenskap och hvilka helgat sitt lif
åt arbete och forskning». Men så mötes
också Vandal af en motsvarande
entusiasm för allt franskt, »un amour
tradi-tionnel, une passion pour notre pays ...»
Till dessa föregångare sällar sig André
Bellesorts »La Suéde». Den franska
versionen utkom, som bekant, år 1911,
efter det att brottstycken varit synliga i
’Revue des deux mondes’. En svensk
öfversättning framträdde 1912 af Tekla
Hammar, hvars namn redan borgar för
ett godt arbete och som väl har löst sin
uppgift att till svenska öfverflytta
Belles-sorts bildrika språk.*
* Den af Bellessort gjorda franska versionen
af Frödings »Inga-lilb, hvilken kvarstår i den
Det saknar måhända icke sitt intresse
att se denna omstridda bok mot
bakgrunden af föregångare, af hvilka några
tillhört samma nation som författaren.
I de fall, där Bellessort känner
sympati för vårt land och vårt folk, känner
han det i någon mån likartadt med
sin landsman den lärde Marmier, ehuru
Bellessorts studier i folkets psykologi
varit djupare, naturligt nog, då han
lagt hela sin bok folkpsykologiskt.
Äfven tränger han djupare in i den svenska
naturens hemligheter. Man jämföre det
Marmiers intryck från Lappland, som nyss
citerades, och denna beskrifning af
Bellessort: »Vi hade kommit fram till
stranden af en sjö, hvars yta, blek som ett
sömnlöst ansikte, började stråla i en
belysning, som tycktes stiga upp ur dess
eget djup . . . Man erfar en obeskriflig,
nästan skrämmande känsla af att man
obehörigt tränger in i hemligheter, som
döljas i mörkret, då naturen sofver...»
— Den entusiasm Marmier kände för
Lundaprofessorernas boställen, den väckes
hos Bellessort af en prästgård i Dalarne.
Men det blandar sig en lätt ironi i
Bellessorts beundran för prästgårdens frid
och dess björkalléer och som t. ex. tar sig
uttryck i orden: »öfver dess ägor går
vägen till de saligas boningar».
Det är ännu något Bellessort, i likhet
med Marmier och särskildt grefvinnan
Hahn-Hahn, lagt märke till i den svenska
naturen och det svenska folklynnet:
tystnaden. Marmier fattar mycket af dess
stämning, grefvinnan Hahn-Hahn känner
uteslutande trycket af den. Och det är
ej utan att icke Bellessort till en viss
grad, särskildt vid en del af dess yttringar,
är af grefvinnan Hahn-Hahns mening. Han
ser en grupp studenter stå tillsammans en
svenska öfversättningen, ger dessutom ett bevis
på, hur fröken Hammar med sin fina uppfattning
kunnat göra den med svenska språket obekante
Bellessort förtrogen med vår litteraturs skatter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
