Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdesättningen, hur den nu må förhålla sig till den
materiella framgången». På sätt och vis
är Gustaf Jansons tes densamma. Den
gränslösa själfiskheten hos dem i den
stora nationen, som framkallat kriget, är
skildrad med bjärta färger och ställd
som kontrast mot den enkla frihets- och
fosterlandskänslan hos de stridande
boerna, som gå man ur huse. Men det är
inte åt utvecklingen af känsloskälen som
boken ägnas; liksom Lögnerna (1912),
som också är en aktuell bok, och
hämtade ämnena från det italiensk-turkiska
kriget, ger den i suggestiva fältslagsmålningar
krigets ohygglighet. Kriget, med
alla sina fasor i blod och död och
förödelse, kriget är samhällenas ohyggliga
stridsmedel mot hvarandra, och skulden
är alltså innerst samhällsinrättningens.
Janson ger i berättelse efter berättelse,
scen efter scen allt detta krigets elände.
Uppfattningen är ju inte ny inom vår
vitterhet. Den häfdades redan med
eftertryck af gustavianerna, hvilkas
humanitetsideal uteslöt hvarje slags hänförelse
för den krigiska hjälten. Senast höjdes
ett anatema öfver kriget af Topelius,
själf en lycklig bataljmålare, som i
inledningen till »Stjärnornas kungabarn» på
ett storslaget sätt tolkade Uppenbarelsebokens
ord om ’ryttaren på den röda
hasten’ som symbolen af kriget. Just
parallellen med författaren af »Fältskärns
berättelser» passar Janson väl: båda ha
gett pittoreska och måleriska krigsbilder
utan att idealisera kriget eller förgylla
dess elände. Det har hos båda varit
ett varmt klappande hjärtas förtviflan
öfver alla grusade människolyckor och
krossade lif som kommit dem att
förbanna kriget. Det innebär ingen
verklighetsförnekelse, men väl en
verklighetskritik, som båda hade lätt för att nå
fram till, varma hjärtan och idealistiska
tänkare som de voro. Båda drogos lätt
till krigsskildringen och behandlade den
realistiskt. — Topelius’ glänsande och
romantiska bilder från våra ärorika
krig i Ryssland, Tyskland och
Danmark äro likväl endast teater mot
Jansons fruktansvärdt illusoriska
scenerier. Skada blott, att allt för ofta
kommenterar han själf sina taflor med
varningar, maningar och omdömen, dem
man umbär så mycket hällre, som
taflornas färger äro klara och figurerna
teckna sig konturskarpt och säkert mot
de blodröda aftonhimlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
