Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Gustaf Janson. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betecknade nutid och historisk tid skilda
epoker för honom. Det föreföll mången
som en påtaglig själfmotsägelse, att han
ofvanpå »Abrahams offer» med dess
utpräglade freds tendens gaf ut Nils
Dobblare, den väl studerade historiska
berättelsen från 1500-talets senare hälft,
där krigsskildringarna i alli sitt
blodiga barbari likväl närmast verka som
muntra och lämpliga äfventyr för män.
Det var honom möjligt därför att
han inte kritiserade det förgångna och
inte häller ställde fordringar på dessa
gamla tiders människor med det
outvecklade själslifvet och det vilda yrket.
Inte ens förrädarna bland dem, de
haltungade och dolska, bli riktiga skurkar
i hans skildring. Allt är strid och
äfventyr, den ene står inte högre än den
andre i fråga om världsåskådning eller
idélif, därför kan fantasien bearbeta sitt
stoff utan inskränkning eller protest från
det korrigerande förståndet eller den
motspänstiga känslan. Så äfventyrsbok
den än var, visade Affären Costa Negra
i dessa hänseenden en sista utvecklingsform
af Jansons berättarförmåga, som
där var både friare och mångsidigare än
förut.
Fast »Affären Costa Negra» laborerar
med alla möjliga moderna uppfinningar
och anspelar på nutidsförhållanden,
ja rent af bär årtalet 1910, tillhör den
hans »historiska» skildringar. Den är
icke samhällskritisk som »Paradiset», fast
det finns där en massa sarkastiska
smådrag, i hvilka moderna samhällsföreteelser
kunna känna sig karrikerade — på
vissa ställen finns det till och med en
anklang från Bernhard Shaws »Hjältar».
Den är likaledes alldeles oberoende af
hans tidigare figurframställningar,
äfventyret är tillsatt med burlesk, humorn är
blandad med romantik, och af
hufvudfiguren, den unge George Harrison, ger
han en helt annan och omsorgsfullare
psykologisk teckning än annars. Både
på reaktionärt och socialistiskt håll har
man begått det onödiga misstaget att
underlägga den politiska motiv, som voro
dess författare fullkomligt främmande.
Den var inte en förevändning för
någonting annat, den var en roman. Han tog
Harrison lika förutsättningslöst och
fördomsfritt som han tog Dobblaren, den
moderne kapitalisten och den urmodiga
suputen-slagskämpen åtnjöto nog i viss
mån hans hjärtas välgångsönskan,
eftersom båda voro handlingsmänniskor, men
den senare erhöll inga pittoreska
egenskaper, sådana som Janson tyckte om.
Man kan vara öfvertygad om att Janson
själf hade mycket mera nöje af den
rättframme och pratsjuke upptäcktsresanden
och filosofen m. m. John Cox än af
hans beräknande och kallblodiga
kompanjon om affären, som i sig själf såg
»det sista decenniets hjälte». Men här
hade Janson kraft och säkerhet nog att låta
alla figurer och händelser endast vara
och betyda sig själfva och intressera sig
lika för alla, medan det händelserika
dramat drog förbi. Äfven här är spänningen
af rent episk natur: karaktärerna
äro icke föränderliga eller
utvecklingsbara; det som förändras är scener och
öden. Man kan visa på, hur den
samtida utländska berättelsetekniken blifvit
tillgodogjord på åtskilliga ställen i denna
efter svenska förhållanden enastående
rörliga och suggestiva äfventyrsbok, i
samvetsgrann faktur vida öfverlägsen en
mängd berömdare engelska. Men den är
i allt väsentligt sin författares högst
personliga verk, och jag är säker på, att
Gustaf Janson skulle själf med största
glädje varit en af de costanegranska
kämparna i Felipe Quirogas upprorshär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
