Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 AXEL GAUFFIN
set, lägger upp färg, ej blott med pensel
men med palettknif och fingrar.»
I en dylik hastig öfverblick visar förf.
hur säkert han behärskar sitt ämne — han
visar det öcksa i en detaljkaraktäristik som
dessa gripande ord, hvarmed han afslutar
skildringen af konstnärens sist daterade
själfporträtt:
»Lifvets stormar äro öfver, och
Rembrandt ser på dem och sig själf redan
liksom långt ifrån — från andra stranden.»
För att finna ett uttryck som detta
räcka inga flitiga undersökningar, inga lärda
mödor — det är blott den konstnärliga
intuitionen gifvet.
Det är snarare mot
detaljundersökningarna man ibland skulle vilja rikta sin
kritik. Det förefaller mig som om de
benämningar förf. använder äro allt för
obestämda. När han t. ex. kallar bordduken
i »Anastasius» gul, lämnar han ju valet
öppet mellan en mångfald af vidt skilda
nyanser. Någon gång äro
färgdefinitio-nerna ej ens fullt riktiga, såsom när förf.
i sin för öfrigt utomordentligt skickligt
genomförda skildring af Claudius Civilis —
»ett juvelgnistrande smycke ur sin bädd
af djup sammet» — talar om »den
skrattande druckne gubbens starkt röda mössa
och hans stående grannes blekröda
lifstycken För mina ögon är det identiskt
samma färg. När förf. definierar tiarans
färger som »blått och orangegult» är det
tydligen de genombrutna flikarnas form af
klufna apelsinskal som har framkallat en
färgsensation, för hvilken verkligheten ej
lämnar något underlag.
Men allt detta är ju småsaker
jämfördt med allt det ypperliga som lämnas.
Det hela är en fängslande studie öfver
ett hittills föga bearbetadt men
oändligt gifvande ämne. Uttömdt är det ju
långt ifrån. Det kan det aldrig bli, eller i
hvarje fall först när alla Rembrandts
verk upptagits till undersökning, och med
ledning af denna undersökning en
tabell upprättats, som visar när exakt en
viss nyans eller en viss
färgsammanställning först uppträder i konstnärens verk
och när den lämnar plats för en annan.
En sådan undersökning skulle säkerligen
blifva ofantligt gifvande för
tidsbestämningen i tveksamma fall och för kännedomen
om sammanhanget mellan mästaren och
hans lärjungar. Men den skulle fordra
långa år af en forskares lif. I väntan
därpå skola vi vara tacksamma för detta
nya värdefulla prof på vår främste
Rem-brandtkännares rastlösa och hängifna
forskningsarbete och för den dyrbara och
smakfulla dräkt, som det Norstedtska förlaget
har bestått detsamma. Kanske skulle det
dock skänkt läsaren, om ej mer
ögonfägnad så dock mera sinnesfrid, om
färgreproduktionen af Claudius Civilis hade
utbytts mot en nyansrik och omsorgsfullt
tryckt färgkarta, till hvilken förf. hade
kunnat hänvisa.
Men jag kan inte sluta utan att göra
ännu ett citat af förf., men denna gång ej
hämtadt ur »Rembrandts färger» utan ur
»Rembrandt», den vackra studie som för
några år sedan inledde samma förlags
tyvärr afbrutna serie »Konstens stormän».
Jag gör det för att stryka under den skatt
som vår konstlitteratur äger i denna billiga
lilla bok, och därför att jag ej kunde finna
en vackrare afslutning på min anmälan.
»Århundraden komma, århundraden gå
— den ena sekelvågen efter den andra
rinner upp ur tidens haf, höjer sig
långsamt ur det mörka djupet, stiger i
brusande fart upp i solens ljus, som gnistrar
och strålar i kammens hvita skum, och
sänker sig sist, brådt och plötsligt, åter
ned i dunklet, hvarur den kom.
Alla de många småböljorna, hvaraf den
mäktiga hufvudvågen är sammansatt, göra
med denna resan från dunkel till ljus och
sedan åter till dunkel. Så är det i viss
mening med hvarje människolif. Födas,
lefva och sist sjunka i dödens mörker, det
är allas lott. Men det gifves vissa
människor, hvilkas lifsbölja i de högsta
ögonblicken liksom fångat ett starkare mått af
solens ljus än flertalets, så att det mörker,
hvarur de komma och till hvilket de gå,
synes genom kontrastens Iag djupare och
mera hemlighetsfullt än det, som bildar de
båda vanliga poler, mellan hvilka allt lif
svänger. Och dock, så starkt och
strålande kan det ljus vara, som en sällsynt
lifsbölja fångat i sin högsta sträfvan, att
det liksom blir hängande kvar i rymden
och lyser med en underbar glans, långt
efter det böljan själf försvunnit i det stora
hafvet.»
Axel Gauffin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
