Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fredsställande svenska öfversättningar; och
den poetiska litteraturen på fornnordiskt
tungomål är just icke mera spridd och känd
i svensk dräkt. Det enda undantaget är
Eddan, som verkligen nu hunnit till sex
olika svenska tolkningar. Den första af
dem är Afzelius’ från år 1818, af många
skäl oanvändbar, den andra Gödeckes, som
kom ut i två upplagor (1877 och 1881),
den tredje Sanders, poetiskt och formellt
svag, med fantastiskt ovetenskapliga
kommentarier, den fjärde Ljungstedts, som icke
är fullständig och dessutom — som Bråte
med full rätt framhåller — saknar den
oumbärligaste förutsättningen för harmoni
med originalet: stafrimmet. Den femte i
ordningen är Edvin Thalls, utkommen i
december 1912; den har jag ännu ej varit
i tillfälle att se; och den sjätte är Brates.
Namnet »Sämunds Edda» är, som Bråte
också påpekar, alldeles missvisande, men
har nu två och ett halft århundrades häfd.
Detta namn har jag något mer ingående
dryftat i min essay »Sophus Bugge och
hans insats i den nordiska kulturen» i Ord
och Bild 1912. De fornkväden, som gå
under Edda-namnet, äro dels af mytiskt,
dels af sagohistoriskt innehåll. Deras ålder
och ursprung äro ganska omtvistade.
Fastslaget är emellertid, att intet af
Eddakvä-dena är äldre än från 800-talets senare
hälft och de flesta tillkommit på 900- och
1000-talen samt några stycken i senare
delen af 11 oo-talet, kanske så sent som
omkring 1200. Likaså är det nog ingen
mera som bestrider, att Eddakvädena äro
västnordiska, om ock deras ämne delvis är
danskt, frankiskt, gotiskt eller t. o. m.
kommet från ännu aflägsnare håll. Men
hvilket västnordiskt folk som diktat dem,
det är frågan. Härom har striden stått
het och är ännu ingalunda afstannad. Med
lofvärd objektivitet redogör Bråte för de
Sämunds Edda öfversatt från isländskan af Erik
Bråte. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
|DDx\N var min ungdomskärlek
bland böcker, och det är ingen
I öfverdrift att säga, att den djupare,
’ starkare och varaktigare har
påverkat min personlighet än någon annan
bok. Den innehåller ju också i själfva
verket andliga skatter så rika, att
forskningen ännu länge får arbeta med att dra
fram dem i ljuset. I öppen dag ligga de
sannerligen inte. Mottagligt sinne och skarp
blick måste man ha för att finna dem.
Och inte bära de ju den moderna stilens
särmärken, dessa gamla dyrgripar. Mången
rynkar föraktfullt på näsan åt dem och
lofsjunger antingen den moderna artificiella
bondekulturen med folkdanstro och
filbunks-extas eller den hyperlitterärt förtunnade
esteticismen med eller utan mystikfrosseri.
Och sant är ju, att fornmännens svärd,
hjälmar, sköldar, brynjor, bägare och
dryckeshorn hvarken lämpa sig till
dekorationer i Vredespalais i Haag eller till bruk
vid nykterhetskongresser. Men den, som
icke stirrat sig blind på den
amerikaniserade nutidskulturens jäktande
aktualitetsdyrkan, utan ser sammanhanget mellan
forntid, nutid och framtid — han finner bruk
för fornfynden ej blott som museifyllnad,
utan i. det dagliga lifvet. Det är verkligen
så, att de duga till en hel del saker både
nu och framdeles, delvis t. o. m. ha större
användning än de gamle drömde om.
Värden finnas, som tiden ej biter på, och den
fornnordiska kulturen är rik på sådana.
Tyvärr har på svenskt håll oförsvarligt
litet gjorts för att göra dessa värden
tillgängliga utanför den trånga krets, där man
förstår det fornisländska språket. De gamla
isländska sagorna, som borde vara hvar
mans egendom, finnas endast i föga till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
