Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
ERIK HEDÉN
sala-utflykt är föga förvånande, då man
har all anledning antaga, att han var
temperamentsfull äfven som kusk; hans
vanligen osvikliga tur gjorde ock
kullerbyttan oskadlig. Men när Gustaf IV
Adolfs svåger markgrefven af Baden
stjälpte i sin högförnämt omfångsrika
vagn mellan Kungsör och Arboga, då
gick det sämre: han dog efter några
timmar. En flyttning den tiden, när det
gällde en ordentlig och patriarkalisk
familj, var en verklig folkvandring. När
den ofvannämnde Claes Rudbeck flyttade
från Uppland till Södertörn, drogo,
berättar Malla, öfver 60 lefvande varelser
— herrskap, tjänstefolk, hästar,
nötboskap och får — genom Stockholm.
Äfven sjöresorna hade sina öden. Det tog
51 2 timme att vid knapp vind komma
från Malmö till Köpenhamn. Den
dödssjuke ynglingen Kernell* tillbragte tre
veckor på färden från Gibraltar till
Marseille, »som vanligtvis fordrar blott åtta
dagar för att bekvämligen
tillryggaläg-gas», hvartill för honom kom femton
dagars karantän. När Geijers 1846 gjorde
sin tyska resa, foro de redan på ångbåt,
och det bekvämt och ofarligt från
Stockholm till Ystad, men där »vidtog
Tragedier,ih, och därmed afklipptes tvärt
alla planer på onödiga sjöresor. På tysk
jord fingo samma resenärer upplefva den
stora erfarenheten af en första
järnvägsresa, hvilken Geijer, liberalen, helt
naturligt hälsade med förtjusning, medan
fru Geijer »var bra bäfvande i sitt
innersta* och skildrar färden så:
Locomotifven flåsa ut skyar af rök och ånga
och signalera med ett rysansvärdt pipande och
tjut, som lät i sanning infernaliskt. Farten var
så stor att jag ej kunde se på de närmaste
föremålen utan yrsel och kväljningar.’
Vakt-kurarna vid banan och soldaterna i sina
uniformer m. m. syntes knappt mer än om en
mångfärgad fogel hastigt flugit förbi fenstren.
Detta är ju mycket naturligt skildradt
* Se därom Klara Johanson: Den roniài
utom hvad farten angår. I detta fall
såg ungdomen, företrädd af Agnes Geijer,
riktigare, ty sedan hon ej utan stark
hjärtklappning stigit på vagnen, fann hon
till sin öfverraskning och förargelse att
tåget på intet vis gick så fort som hon
föreställt sig — man kunde fullkomligt
tydligt se alla föremål man passerade.
Ett allvarligare utslag af tidens större
äfventyrlighet ligger i dess stora
dödlighet, hvilken hade sin motvikt i än större
fruktsamhet. Efter krigen och olyckorna
i början af 1800-talet liksom efter Karl
XII:s stora ofred var öfverhufvud
födelsesiffran en lång tid utomordentligt hög i
Sverige. Inom adelsfamiljerna omtalas
också ständigt stora barnskaror. Men
dödsfaran var stor i förhållande därtill,
ej blott bland barnen utan ock bland
mödrarna. Barnsbördens farlighet den
tiden, som hvarken kände till bakterierna
eller medlen däremot, bringas ständigt i
smärtsam erinran. Mallas eçen mor dos:
O o
ju strax efter hennes födelse. Denna de
gifta kvinnornas dödlighet, liksom äfven
fast i mindre grad männens, medförde
ständiga omgiften och sammanförande
af flera olika barnkullar i samma hus.
Äfven i den Uppsala-krets Malla under
senare delen af sitt lif tillhörde, var tidig
död ett ödesdrag, tillräckligt vanligt att
verka bestämmande på hela kretsens lifsdager.
En efter annan af de mest lofvande unge
männen: Elgström, Kernell, Ekmarck,
Kjellander, skördas i förtid, följd af mäns
vemodiga och kvinnors lidelsefulla sorg.
Vi få ock en i sin sammanträngda
knapphet skakande bild af kolerans
härjningar i Stockholm 1834. Malla besökte
där sin systerdotters man d:r Lindström,
som dukade under för sjukdomen. I
samma hus hade just en bekant dött, en
annan låg döende. Prästmannen, som gaf
honom nattvarden, hade dagen förut
be-graft sin enda dotter och gick hem för
iske studenten, Ord och Bild 1906 s. 561 ff-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
