Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den starkare. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STARKARE
31
doft af evighetsblommor och damm, ett
damm så eteriskt att det kanske inte
var mer än en inbillning.
Sådant kan inte uttryckas, man
känner det bara, andas in det, tills det
höljer själen som ett täckelse. I det
här huset skulle jag dö, tänkte jag, och
hit har fästmön kommit år efter år,
suttit och talat med honom, tänkt på
honom, lett emot honom. Själfva
föreställningen om detta leende hade en
smak af eterneller och spröd jungfrulig
torka, och hela min varelse gjorde uppror.
Vore jag som Sigvard, tänkte jag, skulle
jag hejdat första bästa zigenerska på
landsvägen och tagit en kyss af henne
för att utplåna detta i ögat och kring
läpparna. Jag skulle rifvit af fuktigt
gräs och bitit i krasse för att få bort
faddheten. Jag hade inte känt mig nöjd
förr än mina händer varit gröna och
min gom bränt af ängarnas skärpa. Jag
skulle kastat mig raklång i backarna och
sköljt min kropp i en strid ström. Lif,
skulle jag ropat, lif, ta mig, förtär mig,
men gif mig dig själf och ditt öfverflöd!
Detta var ju inte annat än
sekundsnabba intryck, inte var jag så olik
andra flickor i mitt yttre. Dylikt kunde
bara stiga mig åt hufvudet ibland som
safven stiger i unga träd, och systern
kände det naturligtvis instinktsmässigt
och utan att riktigt veta hvad det var
med detta förunderliga sjätte sinne vi
kvinnor äga för hvad som försiggår i
själarna.
Hon såg så underligt på mig ibland
och hade visst inte nämnt mer än mitt
namn i brefven till fröken Gyllenlode,
som skulle skonas för hvarje ledsamhet.
För öfrigt var hon svartsjuk om hennes
vänskap och talade inte gärna om henne.
Det var knappt jag fick kasta en blick
på fästmöns porträtt en gång — bilden
af en lång smal dam i hvitt med ett
violett band i det blonda håret och
pärlemorsblåa skiftningar öfver sina fina,
bleka tinningar. Detta porträtt hängde
i Lavinias jungfrubur och följde mig
med blickarna hvar jag gick och stod.
Första gången jag mötte de där ögonen
hajade det till i bröstet på mig som om
jag stått inför en varelse af kött och
blod.
Det här kan ju låta löjligt för Lasses
syster. Knepet känner jag förstås till,
— jag menar, hur en konstnär fäster
en sådan blick på duken. Modellen
behöfver bara titta honom i hvitögat,
medan han målar pupillerna, och så är
det färdigt. Det är enkelt nog, och det
var inte det. Jag stod tagen af
någonting i själfva iris, ett forskande dunkel
inne i det gråa, som verkade med det
oförklarades hela makt.
Den, som har sett den blicken, skall
aldrig se någonting annat bortom det
han ser, tänkte jag. Det gömde på så
mycket grubbel, så mycket overklighet
i verkligheten. Jag hade reda på att hon
och Sigvard läst filosofi tillsammans så
länge, att de till sist inte tyckte sig veta
något af hvad de visste. Men midt
under alltsammans kunde de gå och gräma
sig öfver, att hon skulle vara så mycket
äldre än han eller han så mycket yngre
än hon. Och när det blef för bittert
att gräma sig, inbillade de sig, att de
hatade köttets gärningar — hon
åtminstone, om inte han. Sådant där kan
man tro så länge tills det blir en
verklighet. Och ändå hade både hon och
han en mystikers lidelsefulla själ, men
deras lidelse fick vingar, icke armar.
Det var, föreställde jag mig, hela
hemligheten af deras förhållande. När
hon någongång rörde vid saken,
beklagade systern för öfrigt att ’förhållande’
skall vara ett så tungt ord. För de
där två borde språket haft helt nya,
oslitna beteckningar, som sällan kunde
komma i bruk. Det var ju så eteriskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
