Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den starkare. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
JANE GERNANDT-CLAINE
det hela — vare det sagdt utan skämt.
Han var en ung bokmal, som hade sin
examensläsning som en sköld emellan
sig och lifvet, och hon hade sin stora
tillgifvenhet för honom, något nog så
lifsdugligt i grund och botten kanske,
men som inte fick beröra jorden och som
just därför blef hvad det blef.
Man talar om osinnlig sinnlighet. Jag
tror, att det kan finnas i dylika till det
yttre rent intellektuella förbindelser. Jag
tror, att hon hade snärjt honom med
trådar, fina som spindelväf och starkare
än rep. Jag har läst bref från honom
till henne och från henne till honom, och
inte fanns det ett oförställdt ord om
något sådant som rent mänsklig längtan
mellan man och kvinna, men nog hade
det gått elektriska strömningar emellan
dem, hvilka dallrat af osynliga flammor.
Jag vidhöll öppet, att han älskat henne
och var mycket mera nyfiken än
någonting annat. Mycket mera, men jag
ställde mig svartsjuk. Det passade så
bra i stycke, tyckte jag. Min konst var
lifvet, och en purpurstrimma här och där
kunde aldrig skada i den bleka väf, som
var Sigvards och hans systers
hvardags-lif. Det blef riktiga scener mellan honom
och mig, och en afton mot slutet af
augusti, då han fått en lång epistel från
fröken Gyllenlode, fordrade jag att få
se hvad hon skref.
Det är ingenting vackert att berätta.
Jag utförde min roll halft på allvar halft
på trots och hade arbetat mig upp till
någonting, som tog honom. »Henne eller
mig!» utbrast jag med blickarna så där
simmiga af hetta som när jag själf kan
se dem glimma för min inre syn. Jag
vet, att det klär mig — ja, klär är
kanske inte ordet, men nog syns det, att
det lefver en eld i mig. Sigvard såg så
trött ut den kvällen, och jag undrade ett
ögonblick, hur någon kunde vara
förälskad i honom. Att den andra älskade,
det kände jag, men nu gick det både
varma och kalla strömningar genom mitt
hjärta. Jag spelade inte rent spel den
aftonen och skämdes lite för mig själf.
Tonen i hans väninnas bref var så
lugn. Jag har ännu en afskrift djupt
nere i en låda och läste de sidorna med.
underliga känslor, plötsligt helt
främmande för mig själf. Det var mycket
mera samladt än jag hade väntat,
vackrare också och så fullt af enkelhet.
»Käre Sigvard», började hon, »när
jag nu sitter framför min skrifportfölj
och talar med dig, har jag en
oförklarlig förnimmelse af att en mur rest sig
mellan dig och mig. Det är mig som
skulle mina ord icke nå fram eller träffa
det lyssnande öra de eljest alltid varit
vana att finna. Jag skall icke fråga efter
skälet, det kommer du själf att berätta för
mig, och den oro jag i detta nu hyser
betraktar jag som något fullständigt
ovärdigt vår gamla vänskap. I fjor så
här års sutto vi tillsammans en
månskenskväll och pratade, och i afton har
jag suttit ensam och läst Novalis’
hymner till natten med en känsla af att höra de
aflägsna tonerna af en gammal clavecin.
Att jag icke behöfver ha någon som
läser högt för mig är min största glädje
hittills, ty min hälsa är icke god. Men
mera härom då vi träffas. Oroa sig det
kan man göra, när solen lyser och man
har folk och rörelse omkring sig, icke
så här sent, då man bara behöfver gå
fram till fönstret för att se månens
genomskinliga och stilla sken. Nyss tänkte
jag på Lavinia och på dig och vår gamla
vänskap, aldrig vackrare än i detta
förunderliga ljus, aldrig oupplösligare för
tanken liksom. På dagen kan hvem
som helst rå om er eller rättare sagdt
om dig, ty Lavinia hör till de orubbliga,
men månskensaftnarna äro mina. Och
detta i kraft af att jag är jag och du
är du, två i vissa fall icke så alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
