Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
OLOF RABENIUS
ödslighet på folklynnet i originell
belys-ning. ^
Långt ifrån att »Ankarsparre» skulle
beteckna någon tillbakagång i Nordströms
författarskap, tyckes han mig med den ha
utvidgat dess gränser. Det är ett
tankeverk, som har halt, och dess
skildringskonst håller höjden från hans tidigare
produktion.
Marika Stjernstedts senare
produktion visar en icke ringa stigning i
målmedveten konst och samlad lifsiakttagelse.
Hon har alltid haft en säker blick för
människor, och hon har framställt dem
inom konturerna af litterära pennteckningar,
som haft både stadga och finhet. Följde
hon förr en rent psykologiskt artistisk
riktning, så tar hon numera personlig ställning till
sina figurer. Hon skildrar dem icke
neutralt, utan hon underlägger dem en
värdesättning, som icke blott framträder i den
olika grad af sympati hon yppar för dem
utan tillika hvilar på en klarad
lifsåskådning. På så sätt ha hennes skildringar
fått en vidare syftning och ett större
perspektiv. Icke så, att hon inpressat dem
inom tvånget af någon doktrin eller
tendens, hon är alldeles för mycket
konstnärinna för att låta dikten bli slaf under
främmande herrar — men i betoninge?i
af karaktärer och handlingar anger hon
på ett ganska bestämdt sätt deras
betydelse. Som en alldeles särskild förtjänst
hos hennes böcker vill man framhäfva den
organiska föreningen af skildring och syfte.
Gången af hennes hjältinnors
lefnadsöden spegla hennes utveckling som
författarinna. De kvinnostudier hon oftast och
med största framgång utfört gälla sådana
typer, som äro karaktäriserade som rena
driftväsen, eller sådana som ur ett oklart
känslolif kämpa sig fram till
personlighetsförvissning. Ett exempel på de förra
erbjuder Daniela Herz, på de senare Alma
Wittfogel. De ha många systrar eller
kusiner i författarinnans föregående böcker.
En är vägen uppåt, en annan vägen ?iedåt
för de lefnadsbanor, som korsa hvarandra
i författarinnans diktning. Om hon sätter
deras gemensamma utgångspunkt i ett
tillstånd af moralisk indifferens, så visar hon,
hur det är njutningsbegäret som upplöser
och föröder det väsen, hvaröfver det får
makt, medan försakelse, arbete och plikt
bjuder räddning. Sådan är den allmänna
intentionen, den ledande idén i Marika
Stjernstedts senare människoframställning.
Daniela Herz går under, och redan
innan hon mister sitt fysiska lif, har hon
föryttrat sitt andliga och moraliska.
Författarinnan har med teckningen af hennes öde
åskådliggjort, hur tillfälligt, hur till sitt väsen
och värde intigt det lif är, som till sin
drifkraft har lustsökandet. Om personligheten
har sin enhet i ett knippe begär, så
sammanhålles den af ett skört band, som snart
brister. Författarinnan tyckes också sträfva
efter att härleda Danielas olycksöde ur de
omständigheter, i hvilka lifvet kastat henne,
och framställer henne delvis som ett offer,
som en besegrad. Må vara, men man
märker hos henne föga strid mot ödet,
och passivt glider hon utför den ström, i
hvilken hon blifvit utsatt. Bristen på
spänningar och motsatser i hennes själ
gör henne alltför ensidigt bestämd,
hvarigenom hon väl ökar i yttre gripbarhet men
förlorar i mänskligt intresse. Det ligger
icke för denna författarinna att framställa
psykisk komplikation och polaritet. Om
man med detta omdöme påpekar gränsen
för hennes människoskildring, så erkänner
man så mycket tacksammare den fina
realism, den med hufvuddrag poängterade
och med enskildheter strimmade
karaktärisering, hon lägger i dagen på det område,
där hennes förädlade talang känner sig
hemma. Hennes blick för människor
framträder icke minst i den fasta teckningen
af bipersoner. Hon har en snabb och
klar uppfattning, och gestaltningen följer
iakttagelsen. Ingen af Sveriges nuvarande
författare öfverträffar henne i psykologisk
intelligens.
Alma Wittfogels rykte skildrar en lefnad,
som tar en motsatt riktning mot Daniela
Herz’. Äfven Alma är från början ett
oklart känsloväsen, men om hon drifver
för lifsimpulserna, är hon samtidigt en
sökande själ; och om hon trefvar i
mörkret, har hon dock en grund att bygga på.
Hon är utvecklingsmöjlig, och de misstag
hon begår äro för henne lärosteg, som
upplysa henne om att hon felat. Hon har
kraften att upprätta sig själf. Man känner
igen henne på släktskapen med andra
kvinnor i författarinnans diktning: vek men
tapper och i sitt behof af stöd utrustad
med personlig hållning och moraliskt mod.
Hon hade dock kunnat få en uttrycks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
