Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 CARL G. LAURIN
hjärtan», om de också något förvrida
deras hufvuden.
Då jag under första mellanakten
beställde en kvarts punsch, opponerade sig
vaktmästaren med en sådan fasa: »En
kvatts?! D’ä tri mellanakter!» att jag i
andanom tyckte mig se ett gillande leende
fara öfver August Blanches väl- och
slätrakade drag.
Det finnes underlåtenhetssynder som
kunna ångras lika mycket som den mest
bastanta verksynd. Att jag i maj
underlät att på Palais Royalteatern skaffa mig
material till en jämförelse mellan ett franskt
uppförande af »La Présidente» af
Henne-quin och Vasateaterns framförande af samma
stycke under namn af Borgmästarinnan har
grämt mig icke så litet. Jag har dock af
kunnige och redbare svenske män hört, att
den svenska framställningen var lika rolig
som den franska, spelad på den Paristeater
som kanske mer än någon annan arbetar i
äktenskapets tjänst, ty de unga flickorna
få ej komma dit förrän de äro gifta.
De två mest nationella och mest
beundrade makterna i franskt kulturlif, den
logiska, hårda och allvarliga domarmakten
och den mindre logiska, muntra och
lättsinniga representanten för nöjeslifvet drabba
samman. Och resultatet? Jo det gick med
borgmästaren Tricointe som med Simson,
han var tyvärr ingen Karl XII.
Gobette, fru Winnerstrand, får på
grund af uppsluppenhet lämna hotellet i
Gray, och slipper i stället in i
borgmästarens sängkammare, honom ovetande —
det tror man inte, och det skulle vara
svårt att bevisa inför domstol, men så var
det dock. Bäst som borgmästaren och
gräsänklingen i kvällens tystnad satt och
profvade skäligt vid sitt skrifbord, visar
sig en förförisk gestalt i
sängkammardörren. Han blef först oroad, sedan road
och mindes sin ungdom, fågelkvittret,
bäckarnas språng och ej minst dansen på Mabille.
Då kom justitieministern Gaudet, herr Albert
Ranft, på besök. För att rädda situationen
presenterar sig Gobette som madame
Tricointe och ber justitieministern att stanna
kvar i deras enkla hem — »vi ha ju inte
en gång elektriskt ljus». Detta skulle dock
bli det medel Venus använde sig af, ty
sedan borgmästaren aflägsnat sig och
sängkammarljusstakarna som bruket är i Frank-
rike utdelats och ljusen olyckligtvis
slocknat, letade sig den korrekte ministern,
vägledd af mörkret, ända fram till
Go-bettes varma klappande hjärta. Äfven
andra akten med Gobette i och utan
blus-lif hoppande omkring i justitiedepartementet
gläder också murriga åskådare genom
fylligheten i uppslagen och den mängd sanna
och riktiga observationer, som förekomma
i de ibland naturligtvis traditionellt
mekaniska upptågen. Gobette, fru Winnerstrand,
kunde godt vara anledningen till den
populära juridiska termen »corpus delicat».
Herr Lundberg, borgmästaren, var på rätta
sättet både torr, rolig och torrolig, och
herr Albert Ranft som justitieministern var
så svag, så mänsklig, så behagligt afrundad
till kropp och själ och spelade dessutom
så bra, att man för Frankrikes treflige om
ock väl lättsinnige justitieminister Cyprien
Gaudet hos den allra högste domaren
anhåller om det enda som till och med
står över rättvisan — full förlåtelse och
nåd.
Det talas ofta om den svenska råheten,
om ungsocialistiska våldsdåd, om vårt
måttlösa supande, där en eller annan kötted
ibland är det enda tilltugget. På sista
tiden klagas också att den sexuella råheten
gör sig bred både i litteratur och konst.
Det förefaller den, som skrifver detta, som
det hårda läsarlynne, som ej är främmande
för stora delar af vårt folk, nu, och till
råga på olyckan, oetiskt betonadt, brutit
ut i unghinkekretsar. Hvad nykterheten
beträffar äro dessa unga Marattyper i alla fall
ofta lika absoluta som den afgångne
statsministern. Nykterhetsordnar inbjuda
»absolutisten» Hinke Bergegren att tala, och
många af våra mest blodtörstiga ungdomar
dricka endast mjölk och pomril.
Ett godt svenskt folkdrag är frånvaron
af grymhet, och vår känsla för djurens
lidande är nog större än de flesta andra
folks. Hvad det sexuella angår kan väl
svårligen nekas, att könsförhållandet mindre
än på nästan alla andra håll intresserat
svenskar. Ser man på vare sig folkligt
eller borgerligt skämtlynne, faller det genast
i ögonen att det erotiska elementet alldeles
saknas, både i sina sundare och fullt
till-låtliga former och i de mera råa och
lös-släppta. Gifvet är att det ibland, om ock
ytterst sällan jämfördt med andra länder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
