Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN STOCKHOLMS TEATRAR
167
förekommer ett skämtsamt, rått eller
lidelsefullt berörande af könsfrågorna, då det
gäller konstverk, anekdoter, romaner eller
skådespel, men det väcker förvåning att ett
så måttlöst och njutningslystet folk som
svenskarna från äldsta tider och intill
1914 i litteraturen undvikit det som eljest är
det centrala, då det gäller det högre eller
lägre njutningslifvet. Något sammanhänger
det väl med vårt folks tafatthet och
blyghet. Då det är fråga om nationell råhet
gäller det ej att se hur de lägst stående
behandla ömtåliga frågor. Det viktiga blir
att veta, hur den egentliga medelklassen,
»vanligt hyggligt folk», ej de socialt eller
intellektuellt högststående, ställa sig till
råheten. Därmed sammanhänger frågan om
teatercensuren. Hos den bildade
öfver-klassen i Sverige saknas af ett par
anledningar hvarje spår af pryderi, i synnerhet
då det gäller litteratur och konst. Dels
beror detta därpå, att hela folket ej är
sexuellt intresseradt, alltså ej heller
öfver-klassen, dels därpå, att den sociala
konvenansens fasta regler för uppförande och
uttryckssätt äro hundra gånger svagare och
mindre utbildade här än i England,
Amerika och ej minst de latinska länderna.
Den sociala auktoriteten för det passande
blir således i Sverige och i Tyskland
svagare än den vetenskapliga, den litterära
och den konstnärliga auktoriteten. Därför
kunna vissa taflor af Zorn, som af
anständighetshänsyn borttagits från salongen i
Paris under förebärande att de ej fingo
stöta franska republikens presidents ögon,
utan att verka opassande utställas i
Stockholm. Naturligtvis smälter samma svenska
publik utan att reagera de franska eller
tyska pjäser, som, ofta kastrerade och
betydligt förmildrade, kommit upp på
Dramatiska, Svenska eller Vasateatrarnas scener.
Liksom det i Frankrike finnes och utställes
den mest ohöljda konst, äfven om den ej
alltid får komma inför presidentens ögon,
så hör man i dramatiken den mest
lös-släppta lascivitet, äfven om den sällan får
komma till »de unga flickornas» öron. Denna
ganska förståndiga synpunkt kallas för
konvenans.
Det är på Södra teatern som man skall se
prof på svensk, af de litterära synpunkterna
opåverkad uppfattning. Det slog mig, då
jag där såg Fastboms Ungdomen rasar,
hur försiktigt, gaddlöst och pjåskigt allt,
Fot. Atelier Jæger.
FRU WINNERSTRAND SOM GOBETTE I
BORGMÄSTARINNAN.
som berörde »den makt som midjor
sam-mantvingar», var behandladt. Och, i alla
fall, hur rått och äkta svenskt, den, efter
hvad jag hört, särdeles hygglige författaren
och, efter hvad jag tror, också mycket
hyggliga arbetar- och borgarpubliken, behandlade
och mottog hela detta lass plumpa råheter,
som vältes öfver det lilla oäkta barnet i
pjäsen. Liksom man under sommaren häpnade
öfver den blandning af idioti och gemenhet,
hvarmed i revyn på Kristallsalongen just
samma ämne behandlades. Naturligtvis
schematiskt och overkligt på båda ställena,
men alltid mött med samma pöbelaktiga
belåtenhet, i hvilken tyvärr ingår något af
samma aktiva betonande af sin egen
förträfflighet, som då svenskar nattetid på
gatorna förolämpa gatflickor.
Jag kände, att litet mera
verklighetssinne, litet mera sexu- och spiritualitet, litet
mera psykologi på detta område var af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
