Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny svensk konstlitteratur. Af Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK KONSTLITTERATUR
23 3
begriplighet på ett område, där det
förekommer så mycket extatiskt
tungomålstalande bland de invigda.
Det är helt naturligt, att en författare
i en aktuell konstfråga inte kan öfverblicka
situationen opartiskt; han måste ta parti
för eller mot, och framställningen blir lätt
ensidig. Företalet »till en blifvande
målare» — prägladt af en idealitet utan gester
och utan fruktan för att säga sin mening
— opponerar mot vördnaden för »de
traditionella topparna», de klassiska mästarna.
Men när författaren varnar för servilitet mot
dessa gamla ideal (»Stryk alltså ur din
privata konsthistoria de kolossala namnen
Rafael, Lionardo och Michelangelo, stryk
Rubens och van Dyck och stryk Watteau
och Boucher») — så sker det i själfva
verket icke för att lämna fritt rum åt den
moderne konstnärens egen personlighet. Det
är i stället en ny tids favoriter bland gamla
mästare som marschera upp på Parnassen
för att beundras och efterliknas, och
vaktombytet är typiskt för smakens senaste
strömkantring. De nya äro förslagsvis:
»Tintoretto, Brueghel, herrarna Clouet,
Chardin, Cranach, Holbein, EI Greco, Goya».
Och författaren tillfogar: »Men hvad du ser
och hvad du studerar, akta dig för det
klassiska, det afrundade och det afslutade.»
Det är blott den elegante linjekonstnären
Holbein hvars närvaro förvånar, i
synnerhet som ersättare för den afsatte Watteau,
färgkonstnären, föregångaren,
protoimpres-sionisten och 1700-talets Cézanne.
Cranachs upphöjelse ger litet att tänka på.
Hans Evor och andra »nakota fruntimber»
äro icke anatomiskt välskapade, medger
författaren. För mäster Cranach och hans
samtid skulle ett sådant uttalande inneburit
ett klander; »det nya måleriets» estetik är
sådan, att det snarare synes innebära ett
doldt beröm. Men mera om detta i ett
annat sammanhang.
Först måste den historiska delen av
arbetet granskas: Den bjuder på roande
sammanställningar men måste beaktas som
den minst lyckliga delen. Kapitlet »Fransk
färg och tysk form» offrar åt en olycklig
lust att pressa in fakta i en
konstruktionens tvångströja, som inte passar dem. Färg
är för författaren något speciellt franskt,
form något speciellt tyskt. Det är ett
försök att reducera allt till en rasskillnad,
med negligerande af skillnaden mellan olika
tidsepokers karaktär. Följden blir att en
tysk som är kolorist för författaren inte
blir någon nämnvärd eller typisk tysk och
vice versa. Det är dock att reducera
uppgiften litet för amatörmässigt. Man erinras
om historien om en tysk vetenskapsman,
som lät sin konstruktiva fantasi sväfva
alltför fritt. — »Aber dass stimmt ja nicht
mit den Thatsachen», sade någon.— »Um
so schlimmer für die Thatsachen», blef
svaret, — som för öfrigt i drastisk
abbre-viatyr innehåller en grundprincip hos »den
nya konsten». —
Ett exempel på författarens godtyckliga
historiska bevisföring är det sätt, hvarpå
stilskillnaden mellan tyska och franska
»gravyrer, träsnitt och stick» demonstreras.
Bredvid ett tyskt träsnitt från 1500-talet
sätter författaren ett italienskt från
1400-talet, väl valda exempel på skillnaden
mellan skulptural och målerisk stil. Denna
sammanställning illustrerar förträffligt den
gamla kända skillnaden mellan quattrocento
och cinquecento, — skada bara att den
inte alls illustrerar hvad författaren menar.
Skillnaden är här icke geografisk utan
kronologisk.
I sin ifver att göra all fransk konst till
koloristisk bortser författaren från de
utpräglade linjemännen Nicolas Poussin,
Ingres, Puvis de Chavannes, för att bara
nämna tre af de mest allbekanta. De äro
också synnerligen besvärliga för författarens
konstruktion, i synnerhet som de alla måste
anses som genuina fransmän i sin konst.
Impressionismen affärdas i ett kort
kapitel, som varit offentliggjordt 1909 och
enligt företalet icke representerar författarens
nuvarande ståndpunkt. Det verkar litet
nonchalant, men impressionismen är ju
omodern, — »Der Mohr hat seinen Dienst
gethan; der Mohr kann gehen».
Författaren påpekar riktningens svagheter, den
»mekaniska» vetenskapligheten i dess
problemlösning och dess brist på stil. Dess
intressanta Genesis — ett kapitel som knappt
är tillräckligt utredt, fastän Meier-Græfe,
Mauclair, Dewhurst och andra gjort goda
studier i ämnet — vidrör författaren på ett
par ställen, men utan att ge någon särdeles
klarhet. Man känner sig t. ex. litet
förvånad, då han (s. 72) polemiserar mot den
äldre uppfattning, »som gjorde Turner
(1775 — 1851), Monticelli (1824—1886),
Cézanne och van Gogh till impressionister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
