Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny svensk konstlitteratur. Af Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23°
KARL ASPLUND
allesamman, utan annat skäl än att de voro
ungefär samtida» etc.
Det hvilar öfver hufvud taget öfver den
historiska framställningen något osäkert och
oklart. Författaren är i hög grad estetisk
värderingsman — en i och för sig vansklig
egenskap — och framför allt vansklig i
framställningen af ett historiskt
sammanhang, där det ligger mindre vikt på att
kunna säga »Detta är bra» och »Detta
är dåligt» än att kunna säga »Detta hänger
ihop med detta».
^ %
$
Kommer så afdelningen om »det nya
måleriet» — det är naturligtvis
expressionism och kubism som här uppträda såsom
en epok af den betydelse, att konsthistorien
här skall börja en ny tideräkning — liksom
vid franska revolutionen. I anslutning till
det uttalande, som satts till motto här ofvan,
kan man fråga sig: Skall inte möjligen den
gamla tideräkningen börja igen och
resultatet af revolutionen bli något annat än
det revolutionsmännen själfva drömt om?
Men dock ett resultat.
Afdelningen bjuder på en
sammanfattande redogörelse för de olika riktningarna.
Det kan inte bli tal om att referera den
här, ty boken bör läsas af den som vill
sätta sig in i problemen i fråga. För
öfrigt är det ingen lätt sak att reda ut det
nya måleriets olika trådar. De som måla
äro många, och de som profetera äro flera.
Den i fjol startade franska tidskriften
»1’Ac-tion d’ Art» gaf i sin recension af 1913
års indépendentutställning en liten
axplockning af de många »enda sanningarna».
Intrycket var kaotiskt.
Författaren kallar den konst, som gått
fram under Matisses egid eller i jämnbredd
med honom, för expressionism eller
postimpressionism till skillnad från kubismen.
Emellertid bör det påpekas, att
benämningen postimpressionism, använd i England,
faktiskt omfattar både expressionism och
kubism, både Matisse och Picasso.
En viktig och omstridd kärnpunkt i
den nya konsten — måleri och skulptur
— är det paniska flyendet från
verklig-hetsfotografien och upptagandet av
primitiva exotiska förebilder, en rörelse hvars
uppkomst författaren analyserar fint.
Till belysning gör han en jämförelse
mellan den nya konstens öfverdrifter och
den Morris’ska bokstilen och betonar hur
Morris ledde utvecklingen i god riktning
genom att skjuta öfver målet. — Men
jämförelsen täcker inte riktigt: Här är det
mödosamt vunna resultat — konstitutiva
för europeisk konst — som kastas
öfver-bord. Man får t. ex. ofta se moderna
målare af de grupper, som icke med
Picasso hänfallit åt fullkomlig »opgivelse af
gjenstandene», demonstrativt göra oriktigt
och omvändt perspektiv. Cézanne och van
Gogh ha ju också gjort så. Men ändå
vågar jag undra: ligger det något godt i
detta? ■— »Måleriet kan icke utvecklas i
full frihet utan att maka perspektivstudiet
åt sidan», säger Brunius. En del målare
tänka också så — och anstränga sig för
att göra det riktigt felaktigt.
Man pekar ofta på japanernas högt
utvecklade konst, som saknar perspektiv i
europeisk mening. Men måste eller bör
europeisk konst slopa ett af sina
mödosamt förvärfvade särmärken för att imitera
en exotisk konst, som för tillfället är på
modet? Ha Japans och Kinas konst vunnit
på att låta influera sig af en
väsensfräm-mande europeism?
En paradox af Wilde säger:
»Lifeimi-tates Art far möre than Art imitates Life».
Vi europeer se perspektiviskt tack vare
Mantegnas och andras konst och den
efterföljd de vunnit. Så kommer i vår tid
kameran och ser på samma sätt.
Kameran är af andra orsaker, som Brunius
förträffligt sammanfattar, den nya konstens
ärkefiende. Ergo försöker konsten låta bli
att se perspektivet som kameran.
Likartadt är förhållandet med anatomi,
stoffbehandling o. d.
Måste då en modern konstnär, målare
eller skulptör, amputera sin och släktets
ned-ärfda förmåga? Man har påpekat som en
förtjänst hos expressionisterna och
kubisterna att de kunnat göra taflor med
bibehållande af verklighetens former. Nästa
generation skall ha denna förmåga
försvagad, om denna afsiktliga oförmåga slår
igenom och blir norm.
Den nya konsten söker stilen. Det är
otvifvelaktigt sundt och en naturlig
reaktion mot fotografismen. Man tar stildrag
från primitiva och utdöda konstepoker. Det
är förklarligt men knappt försvarligt, att
man i förtjusningen tar primitivitetens oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
