Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny svensk konstlitteratur. Af Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23°
KARL ASPLUND
litteraturens» förfall — ibland är det den
europeiska, ibland den svenska som
behandlas — kommer författaren till sitt
evangelium: kubismen i litteraturen. Hvad detta
innebär är litet svårt att få en konkret
framställning om, då vi ännu inte sett
någon kubistisk litteratur eller »ren konst»,
som författaren kallar den, men den kan
ju komma. Några vinkar ger författaren
i alla fall.
»En god kubistisk tafla är som en
konstruktionsritning, där ingenting kan
ändras utan att det hela blir meningslöst.» Så
skall äfven en god kubistisk bok vara.
Kubismen skall rikta skönlitteraturen med
sina konstruktiva och arkitektoniska idéer;
här skall framdeles inte skrifvas så
värdelöst och inspireradt — som det nu ibland
händer. Som föredöme refererar
författaren Poes egendomliga berättelse om
tillkomsten af »The Räven», där skalden
försöker att förklara sin skapelse som ren
beräkning, uteslutande matematik med ord.
Jag undrar om Poe här trängt till djupet
af sig själf. De stora enhetliga diktarna
ha väl sällan den förmågan särskildt
utvecklad. Och det synes mig tydligt, att
Poe i den bitvis komiska dissekeringen af
sitt mästerverk nått endast till ytan,
utformningen, »den rena konsten». Men det
stora i denna dikt synes mig vara det, att
en så logisk och medveten form, gjuten
med otadlig konstfärdighet, omsluter ett
innehåll af så jättestark expansiv stämning,
ett innehåll utan hvilket en tekniskt god
konstruktion vore aeroplanet utan bensin.
Att diktaren själf inte ser det väsentliga
och innersta är blott helt naturligt; man
drar icke två tangenter till en cirkel från
en punkt inom periferien, och bär diktaren
inom sig ett jäsande och skapande kaos
— renässansens Terribilità — häller han
inte upp det i ett profrör och förevisar
det, äfven om han försöker och själf tror
att han lyckats, — som Poe i föreliggande
exempel.
Skulle allting i diktningen bli
»ingeniörs-konst» i Picassos stil, såsom »all intelligent
ungdom i vår tid» enligt Lagerkvist vill
ha det, skulle krafvet på detta dunkla, som
han kallar »ren konst», en gång kunna
rensa bort intresset för »folk och
förvecklingar», intriger, »psykologiskakonstgrepp»,
det underhållande, de originella typerna,
hvilket allt enligt författaren är af ondo,
tror jag, att återstoden blefve sådan, att vi
snart med glädje skulle återvända till de
lösaste »scribblings» af Anatole France eller
Maupassant eller Wilde eller vår egen
Hjalmar Söderberg, trots deras absoluta
okonstnärlighet ur kubismens synvinkel.
Förteckningen på det som framtidens
kubistlitteratur skall rata låter oss ana en
återstod med stora släktdrag med
franskklassicitetens enhetligaste, konstnärligaste och
tråkigaste tragedier. — Men hur mycket
närmare våra hjärtan står inte den formellt
splittrade, nyckfulle, fabulerande,
psykologiserande tusenkonstnären Shakespere än
Cor-neilles och Racines ingeniörskonst!
Författaren ger emellertid också några
positiva vinkar om kubistlitteraturen. Lika
litet som måleriet skall den vara utan sina
strängt valda förebilder. Här äro de:
Baudelaire och Flaubert — fastän de ha
farliga och vilseledande egenskaper. Men
utan reservation är det den poetiska Eddan,
isländska prosasagor, gammalsvenska
landskapslagar, de medeltida latinska hymnerna,
folkvisorna, Kalevala, gammal egyptisk,
assyrisk, babylonisk, indisk poesi och — här
kommer pricken öfver i-et — »de allra
enklaste naturfolkens poesi . . . böner vid
offer, vid anropande af en fetisch,
glädje-och sorgesånger, besvärjelser, högtidliga
hymner till krigsguden, till jorden»...
Mycket af detta är ju egentligen inte
nytt i europeisk litteratur, Eddan och den
indiska poesien t. ex., men när författaren
anbefalles att studera landskapslagar och
niggersånger — de senare af stort
pitto-reskt-etnografiskt intresse — torde
resultaten kunna motses med förväntansfull undran.
Jag tror nu inte att denna bok
kommer att gifva någon nämnvärd stöt åt
litteraturen i den riktning författaren önskar,
men »Ordkonst och bildkonst» har sitt
intresse som den första framstä’lningen på
svenska af de kuriösa litterära
kubistprogram, som nu på kontinenten börjat
uppträda i konkurrens med de kända
futuristiska pekoralen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
