Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny svensk konstlitteratur. Af Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK KONSTLITTERATUR 23 3
måga på köpet — både i måleri och
skulptur. Inför vissa moderna konstverk har
man sKäl att erinra sig Fröding:
Att samojederna ha ben till gudar,
att medicinmän gå omkring i hudar
och skrämma negerbarn vid Tanganika,
det kvittar mig lika.
Men komma svarta trollmän och predika
fetischpredikningar från Tanganika
för hvite män i Europas midt,
då vill jag begabba dem fritt.
Kapitlen om »Kolorism och kubism i
ny svensk arkitektur» och »Form och
innehåll i skulptur» synas mig innehålla det
bästa i boken. Klart påpekande och
känsliga i uppfattningen, äro de som
magnetnålar, som genom sina svängningar visa var
den elektriska strömmen — ibland svår
att upptäcka för den otränade — går fram
i samtida bildande konst.
III.
Pär Lagerkvists bok om Ordkonst och
bildkonst, som väckt ett visst uppseende,
är -— för att direkt fortsätta med samma
bild — magnetnålen i en annan funktion,
som kompass. Den vill uteslutande visa
framåt, visa den kurs, som vi ha att följa
i konst och litteratur.
Förordet — skrifvet af August Brunius
— summerar kort och kraftigt bokens
innehåll. Modern skönlitteratur är alldeles
förskräckligt dålig och modern bildkonst
alldeles förskräckligt bra, och den enda
möjliga räddningen för litteraturen är att lära
af den bildande konsten, speciellt
kubismen. Detta är hvad Lagerkvist vill ha
sagt med det lilla häftet, hvars omslag
f. ö. prydes af en vignett af Grunewald
—-’ en ung man i en egendomlig
gymnastisk ställning; man vet inte om han
representerar bildkonsten, som vaknar till sin
blomstring, eller om han vrider sig i smärta
öfver ordkonstens förfall.
Boken är sålunda en rent teoretisk skrift,
som behandlar icke gifna företeelser utan
en hittills obefintlig kubistisk litteratur. Den
rör sig om framtiden, om »la perfection»,
liksom »Färg och form» rör sig om »les
progrès» och »Svensk konsthistoria»
vandrar i irrgångarna bort emot »1’origine».
Jag förbigår här författarens utsagor om
den moderna konsten, de äro i det hela
en upprepning af saker, som sagts af Bru-
nius. Det intressanta och det för oss nya
i »Ordkonst och bildkonst» är det, som
rör sig om litteraturen.
Att kompositionen i moderna romaner
(det är tydligen närmast svensk litteratur
författaren här tänker på) lidit af det
omfång den rena skildringskonsten tagit, är ju
en sak som recensenterna årligen förkunna
för författare och publik — med rätta, synes
det mig. Pär Lagerkvist är strängare än
så. För det första finner han det
omoraliskt, att en diktare har sin diktning till
enda förvärfskälla — liksom skulle det
vara till litteraturens fromma, om
författarna antingen skrefvo på lediga stunder,
när de inte arbetade för sin existens, eller
satte sig att svälta ihjäl.
Nästa dekadenta drag är »intresset för
det psykologiskt intressanta». Dikten bör
syssla med »enkla människor», menar
författaren. Speciellt opponerar han mot
passionen att skildra det sjuka, osunda,
öfverkänsliga och viljelösa. — »Det veka,
vinddrifna är på modet, hjälten är den i
själen söndertrasade, trötte, som längtar
efter döden.»
Så vidt jag kan förstå är detta
försenad polemik, åtminstone om man ser på
den europeiska litteraturen. Jag tänker t.
ex. på ett par af den franska
romanlitteraturens för närvarande mest uppskattade
typer: Maurice Barrès med sin
»éner-gie nationale» och »belle culture militaire
et rurale» eller Paul Adam, hvars senaste
roman i fråga om äktenskapet
uppställer så enkla, urkraftiga och fabulöst
stränga ideal, att Racines dramer vid
jämförelse blifva sjuklig, upplösande
dekadens-litteratur. Så har Adam själf framlagt sitt
och samtidens litterära program i en serie
artiklar i »Le Temps».
Ser man på svensk litteratur, är det
slående hur den sunda eller strängt
högtidliga lyriken nu åter applåderas —
landsvägsballader eller patriotiska
skåltal — medan raffinemanget och det sjuka
koketteriet från sekelskiftet redan verka
förlegade. Ställ Siwertz’ sista böcker bredvid
hans tidigaste! Nog äro sundheten och
enkelheten redan definitiva faktorer i vår
nyaste litteratur. Det är idrottens verkan
på litteraturen. Huruvida smakskiftningen
medför någon rent litterär förbättring, är
för tidigt att profetera om.
Efter att ha skildrat »den moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
