Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNOBÖCKER OM MÄN 311
2 77
hans historia och i hans diktning från och
med Synnöve till och med kantaten 1909.
Det allra vackraste i boken är förhållandet
mellan honom och hans ungdoms trofasta
hustru. Ett litet drag må anföras bland
mänga:
Det hade alltid varit en hel fest för
Björnson att få ett vackert fint äpple. Nu
åt han dem för att släcka törsten på
sjukbädden. Men han smakade dem ej innan
han ropat till sig Karoline: »ty annars
blef det ju ingen fest af», om han ej fick
dela med sig åt henne!
Författarinnan utropar med rätta, när
hon iakttar de dagliga små ömhetsbevisen
makarna emellan — ännu efter femtio års
äktenskap — att detta är »uppbyggligare
än hela gamla testamentet».
Men de ömma tankarna gällde icke
hans närmaste ensamt:
■»Helt god mod alle, alle», detta är
uppgiften. Och hela världen vet äfven
detta och vädjar ännu till den döendes
hjälp, folkstammar som enskilda.
Hvilket kval att då känna krafterna domna!
»Hvem skall nu hjälpa de förtryckta, de
som ha det svårt?» klagar han. Hvilken
glädje när han vid ett kraftens
uppflammande känner: »ännu är jag icke dödens.»
Hela hans väsen reser sig mot döden.
Huru väl förstår författarinnan att i
denna lifskärlek ligger hela Björnsons väsen!
Just därför lyser skildringen af
trovärdighet, emedan icke försköning utan
förståelse är dess grunddrag. Den är ej
skrifven efteråt, i saknadens förklarande ljus.
Den tillkom dag från dag, i och genom
bref till de närmaste, och dessa bref äro
nu sammanförda. Brefskrifvarinnan och
hennes familj ha känt Björnson sedan
barndomen, hon har tagit i arf sina
föräldrars vänskap för Björnson och Karoline.
Hon har därför velat ge först sina egna,
sedan alla andra hans vänner klart
besked. Detta är värdefullt redan med
hänsyn till den fabeldiktning, som frodas
omkring stora människors dödsbädd. Men
än värdefullare att finna den forna
andemakten ännu i vanmakten. En
Björnson, som dödens närhet gjort resignerad,
hade vi ej kunnat tro på; en Björnson,
som vanmakten gjort foglig, hade vi icke
känt igen. Nu höra vi tonfallen, se
handrörelserna, möta blicken vid de eller de
orden.
Det finnes i denna bok om Björnsons
sista år många bekräftelser på den fina
intuition med hvilken John Landquist i
sin studie öfver Björnson fattat dennes
väsen.* Alla de drag, han där pekat på,
komma äfven under Björnsons sista år i
första rummet. Det är frestande att
bevisa genom citat. Men det vore skada
att lösrycka alltför många stycken ur
fröken Finsens bok, som för att göra sin
gripande verkan bör läsas i ett
sammanhang. Själf vidsynt lika väl som mildögd,
med full förståelse af ordens innebörd har
hon återgifvit dem. Ehuru man märker
att många ord fallit samtalsvis med henne
själf, håller hon sig alltid i bakgrunden:
Björnsons ord stå för sig själfva ostörda
af hennes repliker. Detta danar en
välgörande motsats till det svenska verk, som
här nedan skall omnämnas.
En ännu lefvande andens storman yttrade
om fröken Finsens bok några ord, som
utan ogrannlagenhet kunna anföras: » Denna
bok är en utmärkt afslutning på det epos,
som denne frie och store mans lif var.
Det finnes under det sista halfseklet ingen
gestalt i Norden, från hvilken så mycket
lifsmod och så mycken mänsklighet
utstrålat.» Jag vill tillägga: och ingen som i
högre grad än Björnson varit en
kulturmakt-inom sitt folk. Som Michel Angelo
hogg löst i marmorblocket, misshögg ibland
men åter störtade sig öfver stoffet för att
ur detta slå fram sin idé, så bearbetade
Björnson sitt stoff. Allt skulle adlas
genom kultur; allt »sträf» bli lyft af vidsyn;
allt lif höjas upp till levnadskonstens
värdighet. När Björnson en gång plockade
torra grenar ur sin hage, utbrast han i
lyriska ord om att så hade han velat röja
rent i Norge. Dagspolitikens kif skulle
en gång bli statskonst—som »ju borde
betyda den högsta lefnadskonsten, den som ger
sammanhang, stil och storhet åt hela
folkets lif, åt dess mål och åt medlen att nå
dem». På dödsbädden undrar han
visserligen, om ej hans ifver att alltid uppenbara
sanningen i det politiska och enskilda
lifvet — denna hänsynslöshet, som skaffat
honom så många fiender — kanske varit för
stor: Men strax var han färdig med
samvetsfrågan: är denna undran »ålderdom
* Se Essayer af John Landquist. Stockholm,
A. Bonnier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
