Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
ELLEN KEY
— eller är det utveckling?» — Då någon
frågar honom, när han sagt att så långt
han mindes tillbaka var det orättfärdighet
och oredlighet, som kastat honom in i
politiken — om han ej tänkt på sitt
ansvar på grund af den vikt, hans ord
ägde, svarar han: Nej, aldrig. Det kom
öfver mig som en naturmakt. Jag har ej
ro, ej frid förr än jag fått tala ut.»
Arbets-lifvet framför allt måste lyftas från
»Mad-stræv» till fullkomningslängtan och
fosterländsk plikt. Hvad Björnson, drifven af
dessa båda känslor, offrade på sin gård,
gränsade till Don Quixotteri. Hur
betecknande att hans sista dikt skrifves för det
samfund, som velat »Norges vehi i de allra
enklaste former: till och med höns- och
grisafvel komma med i dikten, den dikt om
hvilken han vemodigt undrade, ifall den
skulle bli hans sista dikt om »mit Liv her
i naturen og med Naturen». Han grämer
sig att aldrig ha skrifvit sina Aulestad Sange,
där han skulle besjungit all hvardagens
poesi, ända från råg och potatis till dram
och gammelost! När han ej lyckades få
mig troende på möjligheten att afvinna de
senare någon poesi, höll han ett dundertal,
som slutade med att »gammelosten, det er
hele Norge det»: så kände han det, när han
fick en sådan till sig i Paris eller Rom !
Först och sist var det familjelifvets
höjning, som sysselsatte hans tankar från
ungdomen in i döden. Intet af de ord,
fröken Finsen meddelar, är mer betecknande
än att »var Gut, var . Jenta» borde som
liten läsa Björnsons dikt Mit følge; dessa
ord borde sjungas in i hvarje människa,
»ty», säger han, »skönare sång är ej
skrifven till hemmets ära och sannare sång ej
heller.»
ii At bygge sit eget hus», detta betydde
för B. B. bland annat den tillfredsställda åtrån
att »nå odödligheten i och genom släktet;
att göra det goda för släktets skull, att se
sin lön i släktets framsteg» . . .
»Kristendomen, som den förkunnas, flyttar vår kärlek
och längtan hinsides» ... i stället för att
de »borde tillhöra lifvet själft och dem med
hvilka vi lefva.» Sedan Goethe slöt sina
ögon har ingen stor ande funnits, som så
förstått den religiösa innebörden i dennes
memento viv ere; ingen för hvilken lifvet var
religion just i den mån, en människa satte
in sin religiösa läjigtan på alt af sin egen
och andras natur dana kulturvärden, etiska
som estetiska. Hur lefver icke hela
Björnsons varelse upp igen för hans vänner,
när han utbrister: »Brist på
tacksamhet — det är brist på kultur ... En
kultiverad människa känner och förnimmer med
andra .... Voltaire sade dessa underbara
ord: om någon lider orätt på Sirius, då
är det jag som lider orätt .... Detta är
kultur.» Denna tanke — lifsförädlingens,
som han i Goethes ande äfven kallade
lef-nadskonsten — behärskade hans lif. Men
endast den förstår något af allt detta, som
inser att hans ungdoms djupa religiositet
förblef oförminskad in i det sista, men
omsatt i denna kamp för lifsförädlingen.
Under hans tidigare år föll denna för honom
samman med kristendomens »helgelse», men
sedan blef den ett mycket vidare begrepp.
Att inom och utom sig bekämpa alla
förstörande krafter, att befordra alla uppbyggande,
detta var innehållet i hans kulturarbete.
Landsmålsstriden i Norge vållar hans sorg
in i det sista. Ty det lagpåtvungna
landsmålet syntes honom med rätta som ett
våld på folkets »ädlaste och finaste
kulturmedel», släktled efter släktled utdanadt till
tolk för »den mångartade, fint formade
nutidsmänniskans tankar och lif».
Landsmålet tillerkände han ett visst område, men det
räckte ej mer än för detta. Och Björnson led af
dess tungvulenhet, såsom han led af sitt
husfolks, när han en gång, hemkommen från
Italien — där alla röra sig så fritt och vackert —
frågade sig: hvarför skulle norrmän behöfva
vara klumpiga? Och så började
dagöfningar i Aulestads sal! Lönlösheten
nödgade honom att uppge företaget. Men han
mindes nog ännu dessa önskningar för sitt
folk, när han i Paris, dödssjuk, sitter och
gläder sig att se de franska barnen leka,
gläder sig framför allt emedan de ej visa
förstörelselusta: ni detta är kultur», säger
han med sin nu svaga stämma. Eller när
han klagar att sjukdomen tar bort det, han
själf format sitt ansikte till: »profilen,
det är släkten, enfacen är hvad du själf
bragt in i ditt anlete.»
Sådana ord kasta blixtljus öfver
Björnsons kulturarbete med sig själf och andra.
Författarinnans egen fina kultur kommer
henne att sålunda drag efter drag teckna
Björnson men först och sist hans »stærke milde
glæde, den lyse, sikre tro paa Livet og
Menneskerne », som ingen dödens kyla kunde
släcka så länge medvetandets flamma ännu stund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
