Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
33 t
John Landquist: Essayer. Stockholm, Albert
Bonnier.
LAND våra svenska essayister
står John Landquist, som i höstas
riktade vår litteratur med ett nytt
knippe essayer, genom sin långt
ifrån vanliga filosofiska skolning, sin sant
frisinnade vidhjärtenhet och sin intuitiva
skarpblick otvifvelaktigt i främsta ledet.
Hans skriftställarskap uppbäres — och detta
är bland våra essayister ej alltför vanligt
— af en lefvande odoktrinär
världsåskådning, som förlänar hans framställning
organiskt sammanhang, meningsfullhet och
inre enhetlighet.
Det är ej svårt att upptäcka, att denna
Landquists världsåskådning, som utbildats
under inflytande af det metafysikens
storartade uppsving, som inträdt under det nya
århundradet, räknar en nära frändskap med
den filosofiska åskådning, i hvilken den
metafysiska flodvågen hittills nått sin
topppunkt. Jag syftar på bergsonismen.
I Bergson ser Landquist utan tvifvel
sin filosofiske mästare.
Han gifver oss också i sin nya
essaysamling en inträngande studie öfver just
denna filosofi.
Med klarhet och skärpa betonar
Landquist här, att den bergsonska filosofin
framspringer ur en ny, egenartad, mera
omedelbar tidsuppfattning, för hvilken tiden ej
längre kan symboliseras af en i oändlighet
utdragen linje, där den ena punkten ligger
utanför den andra, och där vi absolut
lämnat den ena punkten bakom oss, då
vi öfvergått till den andra. Enligt
Bergson kan den sanna, ej förrumligade tiden
snarare liknas vid en melodi, i hvilken
den ena tonen genomtränger de andra och
lefver i dessa.
Ur denna kvalitativa tidsuppfattning
framväller, såsom ock Landquist framhåller,
Bergsons frihetslära.
Kant utmönstrade friheten ur tidens
värld på grund af att det förflutna aldrig
skulle ligga i vår makt. Men från
Bergsons ståndpunkt är denna invändning
betydelselös, ty det vi kalla vårt i går, är
— menar han — aldrig fullt utslätadt utan
lefver med i och genomtränger fullkomligt
vårt i dag.
Ehuru Landquists studie öfver
bergsonismen andas djup tacksamhet och
beundran, är den emellertid allt annat än pane-
gyrisk. Den söker väl afväga pro et contra,
och åtminstone på en betydelsepunkt är
han hågad att gifva t. ex. Hans Larsson
rätt i dennes kritik af bergsonismen.
Därtill kommer, att Landquist i sin
frihetsuppfattning långt starkare än Bergson betonar
viljans identitet genom de skiftande
upp-lefvelserna som det väsentliga. På denna
punkt tycks Bergson ha en viss böjelse för
att i den blotta växlingen och
oförutse-barheten se all frihets centrum.
Förnekas kan förstås ej, att äfven
Bergson genom att accentuera, att intet af det
en gång upplefda går till spillo och
genom att sätta likhetstecken mellan
medvetande och minne, ja lif och minne, ej
fullkomligt förbiser, att en frihet, som ej
innebär kärleksfull trofasthet mot det en
gång af viljan omfattade, är tämligen
värdelös. Men otvifvelaktigt är att
bergso-nismens frihetsuppfattning blott har gagn
af att det starkare än hvad mästaren
gjort häfdas, att blott en vilja, hvilken,
samtidigt som den ej låter sig absolut bindas
af det förgångna, förmår bevara ett
lefvande sammanhang med detta, är realiter fri.
Äfven på andra punkter söker
Landquist att med kongenial förståelse
komplettera Bergsons egen framställning och göra
denna mera genomskinlig.
Framför allt framträda de
förutsättningar, som ligga till grund för Bergsons
intuitionsuppfattning, i Landquists
framställning långt mera pregnanta och tydligt
artikulerade än i mästarens egna skrifter.
Otvifvelaktigt har Landquist trängt in till
bergsonismens hjärta, när han härvidlag
söker göra inlysande, att Bergsons
intuitionsuppfattning hvilar på förvissningen
om, att lifvet till sitt innersta väsen är på
en gång handlande och intiutivt skådande.
Likaså synes han mig ha gräft djupt, då
han betonar, att Bergsons
intuitionsuppfattning förutsätter antagandet af ett slags
platonsk återerinring. Osäkert däremot
synes mig vara, huruvida Landquists
antagande af ett det intuitiva skådandets
lösslitande från det handlande lifvet
öfverensstämmer med bergsonismens anda.
På något ställe i sin Bergson-uppsats
framhåller Landquist, hvilket djupt
ingripande, fruktbringande inflytande Bergsons
intuitionsfilosofi bör kunna få framförallt
på kulturvetenskapernas studium. Själf
söker ock Landquist i den lilla glänsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
