Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Gösta Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
GÖSTA BERGMAN
referering af Spencers essay Ön
graceful-ness: »Vid åsynen af en rörelse erfara vi
sympatiskt likartade muskelsensationer, som
vi hade känt, om vi själfva utfört den
ifrågavarande rörelsen. Är denna ansträngd
eller tafatt, så känna vi i lägre grad samma
olust, som rörelsen hos oss själfva skulle
ge anledning till. Är den däremot lätt,
så erfara äfven vi en känsla af lätthet.
Vi njuta af den och kalla den graciös.»
Det ligger i behagets natur att vara naturlig,
omedelbar, naiv.
Om ett bindande element omöjliggör
den fria omedelbarheten blir behaget
värdighet. Den värdige respekterar sig själf
och vet att förmå andra till respekt för
sig, och denna respekt hvad är den om
icke hindring af hvarje blottställande af
det egna väsendet? »La gravité», som La
Rochefoucauld säger, »est un mystère du
corps inventé pour cacher les defauts de
1’esprit.» Dock, en sådan värdighet spelar
ingen roll som särskild estetisk kategori.
Värdigheten är i själfva verket endast en
strängare grace. Gracen var naiv och
omedelbar, värdigheten är förnuftsmässig och
medveten. Låtom oss ta ett exempel.
Bland de tecknade mönstren är väl inget
graciösare än vågornamentet (kyman). Men
om linjernas bringas i väfnad eller flätning,
blir kompositionen bunden af den textila
tekniken, vi få en mäander, karaktäriserad
af sin på samma gång graciösa och
värdiga hållning.
Den tredje af de estetiska
modifikationerna författaren ingår på är det sublima.
Denna ställes af engelsmannen Burke i
kontrast till skönheten på grund af de
motsatta känslotillstånd de framkalla. Det
sublima säges nämligen alltid grunda sig
på en olustkänsla. Vi komma i »ett
tillstånd, vid hvilket vi ej förmå resonera
öfver intrycket. Alla själsrörelser hämmas,
och sinnet fylles af en bestörtning, i
hvilken det ingår ett element af skräck».
Denna teori får ett så mycket större värde
som den påverkat Kant, hvilken vill
särskilja två moment i intrycket: i) först
känna vi oss betryckta af hvad vi med
våra sinnen skåda, 2) därpå upplyftas vi
vid medvetandet, att vårt förnuft kan bilda
sig föreställningar om än mäktigare ting.
Det tragiska karaktäriseras af dels ett
upprörande element och dels ett
upplyftande; att med Volkelt erkänna, att det
också existerade ett »Tragisches der
nieder-drückenden Art» enbart, är enligt
författarens mening icke riktigt. De pessimistiska
filosoferna förklara den tragiska diktningen
som en resignationens skola, där man lär
sig att fatta de trösterika utsikter som
lifvets slut medför. Dock: resignerade
de tragiska hjältarna, uppstode då någon
tragik? — För att vi skola uppfatta ett
skådespel t. ex. som tragiskt, är det ej
nödigt att se hjälten i optimistisk eller
pessimistisk dager, men han måste äga en,
ej nödvändigt moralisk, men estetisk
storhet, och den nedtryckande makten skall
vara imponerande Det måste vara en
strid mellan ett stort och ett större. På
detta sätt framstår det tragiska såsom en
specialform af det sublima.
Den sista estetiska kategori författaren
behandlar är det komiska. Ehuru ej
nödvändigt framkalladt af en komisk
förnimmelse, är skrattet lärorikt att studera vid
bestämningen af komikens väsen. Liksom
detta ofta är framkalladt af att man spänt
sina sinnen för något intryck, som tyckts
behöfva »själslig kraftutveckling», och »detta
intryck plötsligt försvagats eller förintats»,
förklarar Lipps i Komik und Humor den
komiska uppfattningen såsom hvilande på
att något »betydelsefullt och
intryckskraf-tigt för oss eller i oss går miste om sin
betydelse eller sin förmåga att göra intryck».
Exempel äro ordlekarna, såväl där ett
lägre begrepp öfverraskar med att träda i
stället för ett högre som tvärtom.
Författaren anför för den senare typen
följande medeltida randglossa till bibelns ord
om vattnets skapande: Congregationes
aquarum apellavit maria, sed
congregationes gratiarum appellavit Maria.
•■ü *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
