Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINCHEN HERZLIEB
355
en summa, som tillförsäkrade henne en
sorgfri existens. Ofta besökte hon Jena
och det Frommannska huset, där nu ej
längre hennes fosterföräldrar — de voro
bägge hädangångna — utan deras son,
Fritz Frommann, och hans familj på det
hjärtligaste sätt mottogo henne. I
Zülli-chau förde hon ett stilla, angenämt lif,
aktad och afhållen af alla, som kommo i
beröring med henne. Visst kunde hon
någon gång visa sig nedslagen och
förstämd; men i allmänhet var hon jämn
till lynnet, glad, älskvärd, vänlig och
hjälpsam mot alla. Hennes hälsa var den
allra bästa, och ingen kunde ana, att fröet
till sinnessjukdom alltjämt grodde inom
henne för att sedan helt plötsligt utveckla
sig och förinta hennes lif.
Hennes svägerskas död år 1864 var
den yttre anledningen till sjukdomens
nya framträdande. »Hon stod nu», så
skildrar Fritz Frommann den sista
vändningen af fostersysterns öde, »inför nya
beslut och uppgifter, hvilka hennes krafter
ej voro vuxna. Då förvirrades hennes
själ. Det sjukliga tillstånd, som man
redan länge ansett öfvervunnet, återvände
med förnyad häftighet. I Jena kunde
hon ej tillfriskna, och så måste hennes
syster föra henne till ett hospital för
sinnessjuka i Görlitz, där hon afled den
10 juli 1865.»
IV.
Helt andra öden upplefver diktens
Ottilie. För att kunna jämföra denna med sin
modell måste man först ha klart i sitt minne
innehållet af den Goetheska romanen:
På sitt präktiga, härligt belägna
landt-gods lefver sedan ungefär ett år tillbaka
Baron Eduard i ett harmoniskt äktenskap
med Charlotte. De äro båda af förnäm
börd, fint bildade och ungefär jämnåriga,
Eduard väl 40 och Charlotte omkring 38
år gammal. I sin ungdom hade bägge
tjänstgjort vid ett litet tyskt furstehof, hvars
skönaste prydnad de varit, ett »i sanning
pre-destineradt par». De hade allvarligt förälskat
sig i hvarandra, men skilts åt genom brist
på förmögenhet och sina föräldrars önskan.
Charlotte hade lättare än Eduard funnit sig
i sitt öde och själfmant sett sig om efter
ett förmånligt parti. Hon hade också snart
nog gift sig med en rik man och i många
år fört ett angenämt lif vid hans sida.
Charlotte är en lidelsefri natur, hvars
»rätt-tänkande» sinne ej saknar en viss portion
af egoism och världsklokhet. Hon har ett
klart förstånd, och i den förnäma världens
salonger har hon till mästerlighet förvärfvat
sig konsten att behärska sig själf. Likväl
är hon ej utan hjärtats värme, tvärtom.
Hon är rättvis, mild och god. Eduard är i
mångt och mycket motsatsen till Charlotte.
Visserligen är äfven han godhjärtad, välvillig
och hjälpsam. Men han är därjämte häftig
och egensinnig, ur stånd att neka sig själf
uppfyllelsen af en enda önskan. När han
skilts från Charlotte i ungdomen, hade han
i sin sorg låtit gifta bort sig med en mycket
rik dam, betydligt äldre än han. Hon hade
varit som en andra mor för honom och på
alla sätt skämt bort sin vackre, liflige unge
make. Döden hade efter helt kort tid
upplöst detta onaturliga äktenskap, och Eduard
kom genom sin frus testamente i besittning
af hennes stora förmögenhet. Han hade
sedan under många år vistats på resor och
vid sin återkomst hem funnit Charlotte, sin
ungdoms älskade, som änka. Han hade
då pä nytt uppträdt som hennes friare och
bestormat henne med böner om att bli
hans. Charlotte hade haft allvarliga
betänkligheter mot ett äktenskap med Eduard och
länge dröjt med sitt ja-ord. Hon ansåg sig
själf vara för gammal — hennes dotter,
Luciane, var vid den tiden redan vuxen,
16 eller 17 år gammal — för den
ungdomlige, i viss mån ännu mycket barnslige
Eduard. De hade under årens lopp så att
säga växt ifrån hvarandra. Charlotte insåg
bättre än han själf, att Eduards stormande
frieri hade sin grund mera i en viss
romantisk föreställning om ridderlig trohet och i
hans envishet att genomdrifva en önskan,
kosta hvad det ville, än i verklig kärlek
och sympati. För att bringa honom på
andra tankar hade hon fört honom
tillsammans med sin unga, fagra systerdotter
Ottilie. Denna var fattig, utan hem eller
föräldrar, och hade af Charlotte upptagits
som fosterdotter. Ett giftermål med Eduard
skulle varit ytterst fördelaktigt för den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
