Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Minchen Herzlieb. Ottilie i Goethes roman »Valfrändskap». Af Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
BEATRICE ZADE
flickan. Men hon hade ej gjort det minsta
intryck på honom, då hela hans sinne var
uppfylldt af önskan att äga Charlotte. Han
hade ej alls observerat Ottilie, trots dennas
ungdom och skönhet. Efter detta »prof»
hade Charlotte ändtligen gått in på
giftermålet med Eduard.
Strax efter bröllopet ha de nygifta
dragit sig tillbaka till ett stilla landtlif. I
enlighet med Eduards önskan har Charlotte
skickat sin dotter och Ottilie till en pension
och ägnar sig nu tillsammans med sin make
åt det stora godsets försköning och
förbättring, och vid bokens början införes läsaren
i detta idylliska samlif. Det är emellertid
nästan genast klart, att Eduard misstagit
sig på sig själf, att Charlotte ej förmår
ensam fylla hans lif. Han är redan trött
på ensamheten och föreslår Charlotte, att
de skola bjuda till sig på ett längre besök
sin gemensamme vän, kaptenen. Visserligen
har han till förevändning att med sin
inbjudan rädda vännen ur en pinsam
belägenhet; men Eduard tänker onekligen
lika mycket på sig själf och det angenäma
sällskap han kan vänta sig af kaptenen.
Charlotte gripes af onda aningar och
motsätter sig ifrigt besöket. Hon har känt
kaptenen länge och hyser i sitt hjärtas
innersta varma sympatier för den behärskade,
lugne och intelligente mannen, hvilkens
natur är så lik hennes egen. Han har till
och med varit hennes förtrogne vid försöket
att sammanföra Eduard med Ottilie.
Förgäfves ber hon Eduard att ej genom en
tredje persons närvaro störa deras lyckliga
samlif; förgäfves framhåller hon, att hon
själf försakar sin innerliga önskan att taga
hem till sig Ottilie, hvilken i pensionen har
en olämplig och föga lycklig existens.
Eduard vidblir sin mening, att de endast kunna
vinna genom kaptenens sällskap, och lyckas
slutligen öfvertala Charlotte att ge efter.
Kaptenen kommer. De bägge herrarna
sällskapa mest med hvarandra, mäta och
kartlägga godset, idka naturvetenskapliga
studier etc. Charlotte är därför mera
ensam än förut. Från pensionens
föreståndarinna komma bref, fulla af klagomål öfver
Ottilie och loford öfver Luciane. Den förra
saknar snabb uppfattning, lär ytterst
långsamt, är tyst och inbunden samt för sitt
stånd och i jämförelse med de öfriga
pensionseleverna alltför anspråkslös i sina vanor.
Luciane däremot är rikt begåfvad och redan
en fulländad dam. En af de manliga lärarna
i pensionen ger å andra sidan i bref till
Charlotte en helt annan bild af Ottilie.
Hon lär ej fort, men grundligt, saknar ej
talanger och skulle säkerligen i en annan
omgifning utveckla sig till en härlig varelse.
Men pensionen, där hon plågas af de andra
flickornas, särskildt Lucianes, öfvermod och
stickord, förstör hennes sköna anlag och
gör henne dyster och sluten. Charlotte
beslutar sig nu för att taga Ottilie till sig,
och denna mottages på det hjärtligaste sätt
af alla slottets invånare. »Skönheten är
öfverallt en välkommen gäst», säger
diktaren. Slående fint skildras den särskilda
dragningskraft, som den unga flickan denna
gång redan vid den första samvaron utöfvar
på Eduard: »Det är en angenäm,
underhållande flicka», säger han följande dag
till Charlotte, och denna svarar leende:
»Underhållande? Hon har ju ännu ej sagt
ett enda ord», ett faktum som framkallar
Eduards förvåning och förundran. Ottilie
öfvertager nu småningom ledningen af
hushållet. Hon är synbarligen lycklig i sin
nya omgifning. Hennes väsen blir mera
fritt och otvunget, hennes älsklighet och
hjärtegodhet komma till sin rätt, och hon
gör sig snart älskad och omtyckt af alla.
Hon förstår mästerligt att sprida trefnad
omkring sig och sörja för allas önskningar.
Allra mest hjälpsam är hon mot Eduard.
Hon har alltid beundrat honom och känner
sig nu mer och mer dragen till honom. Snart
uppstår mellan dem en varm böjelse, åt
hvilken de bägge hänge sig utan reflexion,
omedvetna, liksom drifna af en inre
naturnödvändighet. De sysselsätta sig nästan
uteslutande med hvarandra, under det att
kaptenen och Charlotte å sin sida mest
ägna sig åt hvarann. Ottilies ankomst har
väckt upp de hemliga sympatierna äfven
mellan dem. Så är nu romanens
»valfrändskap» färdig — de olika beståndsdelarna
uti en förening frigöra sig från hvarandra
och förena sig med närmare besläktade.
Gamla vänner komma på besök till
slottet, och när Charlotte af dem
händelsevis hör, att kaptenen fått anbud om en
förmånlig anställning, slår medvetandet om
hennes kärlek som en blixt ned i hennes
hjärta. När hon på kvällen blifvit ensam
i sina rum, hänger hon sig hejdlöst åt sin
sorg. Redan från första ögonblicket har
hon klart för sig, att hennes kärlek är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
