Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pius X:s kyrkoregering. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 o6
64 HJALMAR HOLMQUIST
dande utnämningen betraktas som ett
slag i ansiktet på hvarje tendens till
kyrkopolitisk liberalism i Frankrike.
Franska kyrkans af tragiska själsstrider
fyllda men åtminstone i det yttre
fullständiga kapitulation under Rom har
gjort Pius henne mera bevågen. Förut
snäft behandlad fick hon 1911 fyra nya
kardinaler och ägde efter
kardinalkompletteringen dec. 1912 största antalet (7)
af alla icke italienska stater.
Misstänksamma tyska politici ha offentligen
uttalat förmodan, att kurian i hemlighet
underblåser krigslågan i Frankrike för
att med ett segrande och då förvisso
imperialistiskt-ultramontant Frankrikes
hjälp bryta den enda protestantiska
fastlandsstormaktens motståndskraft mot
Rom. Det förefaller ungefär lika
fantastiskt som Roms förmenta plan att bryta
Englands världsvälde; bakom ligger väl
iakttagelsen, att den romerska
kyrkoledningen med riktig instinkt söker
katolicismens andliga kraft, därifrån den främst
kommit allt sedan klunireformens och
den medeltida högskolastikens dagar.
Särskildt kompliceradt har läget för
Pius X blifvit på Pyreneiska halfön. I
Spanien var papalismens makt ännu vid
början af hans regering större än i något
annat land. Änkedrottning Kristina,
som förträffligt motsvarar idealet för en
katolsk drottning efter jesuiternas sinne,
torde genom påpekande af den
onekligen kolossala arbetsifvern och kraften
hos sin gunstling, den spanske
diplomatsonen Merry del Val, ha fört denne till
kyrkans ledare vid påfvens sida; och
del Val förde till Pius’ hjärta som
biktfader en ungdomsvän, den fanatiske
ka-pucinern och kättarhataren Vivès y Tuto
nyligen afliden i sinnesrubbning under
trycket af för högt spänd religiös
asketism). Om dessa Pius’ närmaste
rådgifvare ej alltid värderade de italienska
förhållandena rätt, syntes de desto bättre
förstå de spanska, där kung Alfonso
växte upp som en trogen son till den
helige fadern. Om jesuiternas makt dessa
år berätta spanska författare de
otroligaste saker, äfven om man lämnar å
sido sådana allmänna antaganden, som
t. ex. att kyrkan afpressade regeringen
dödsdomen öfver den bekante socialisten
Ferrer. Men öfvermåttet af det
ultramontana regementet framkallade t. o. m.
i Spanien en kulturkamp, som såg
hotande nog ut, när ministerpresidenten
Canalejas lyckades finna ett för både
Alfonso och Pius acceptabelt modus
vivendi. Det var i samband med de
svåra förhandlingarna härom som Pius
X 1910 till Merry del Vals förargelse
åter fann nödigt att rådföra sig med den
erfarne Rampolla — hvars stigande
inflytande nu hastigt afklippts af döden.
Canalejas’ mord 1912 troddes skola
medföra full ultramontan reaktion; men den
antiklerikala stämningen i vissa delar af
Spanien, måhända ock den
protestantfödda drottningen, har hittills förhindrat
detta. En nagel i ögat på jesuiterna
har i alla händelser den unga
drottningen varit; äfven om hon före vigseln
måste upptagas i den allena
saliggörande kyrkans sköte, har hon visat en högst
obekväm lust att försvara andlig frihet
och tolerans. Därför synes ock af vissa
notiser att döma en skilsmässa mellan
henne och Alfonso icke ha legat
utanför den jesuitiska politikens tankegång. —
Det af jesuiterna fullständigt regerade
Portugal ägde i den allmänna romerska
kulturkrisen ingen Canalejas. Här kom
revolutionen 1911. Monarkien visade
sig där vara en i ultramontanismens
kvafva luft murknad bjälke i
statsbyggnaden, som till sist brast under
belastningen. Revolutionen medförde en
skilsmässolag liknande Frankrikes, med
ordnarnas och kongregationernas
sekularisering och konfiskering af deras egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
