Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hans Sachs. Af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
SIGRID ELMBLAD
susa som af sång kring hans graf, och
starkast ljöd därvid Weimarskaldens stämma
i den entusiastiska dikten: »Hans Sachsens
poetischer Sendung».
Da droben in den Wolken schwebt
Ein Eichkranz ewig jung belaubt.
Den setzt die Nachwelt ihm aufs Haupt.
In Froschpfuhl all das Volk verbannt
das seinen Meister je verkannt.
Så sjöng Goethe, och det var en appell
som gjorde verkan. Det lagrade dammet
öfver de gamla folianterna med det
föråldrade språket kom i rörelse, nya
moderniserade upplagor af dem utgåfvos, den
ene litteraturforskaren efter den andre
började att sysselsätta sig ined Hans Sachs
och fann med häpnad hvilka skatter som
doldes på djupet af denna diktens källa,
hvars friska flöde man upphört att läska
sig med. Så har med tiden en ganska
ansenlig och särdeles intressant Hans
Sachs-litteratur uppstått. Man har så småningom
fått klart för sig — åtminstone i hans
fädernesland — hvad man skyller den tyska
dramatikens fader, och på
fyrahundraårsdagen af hans födelse, den 5 nov. 1894,
som med stora ovationer högtidlighölls i
Tyskland, voro de teatrar räknade, där inte
något af Hans Sachs’ verk uppfördes, och
man kom då bäst i tillfälle att iakttaga
hvilken förundransvärd friskhet och charm
de i all sin naivitet äga för vår kritiska
och med dramatiskt raffinemang bortskämda
tid.
Rytmen, dramatikens första stumma
uttrycksmedel, föraktade länge nog ordets
hjälp. De gamla grekiska och romerska
vapendanserna med deras mimiskt
framställda krigscener fortlefde i mellersta
Europa under form af de så kallade
svärddanserna ända till medlet af 1500-talet —
på ett par håll i Tyskland och Schweiz
lära de ännu existera. De utfördes
vanligen i samband med något skifte i årstiden,
till exempel vintersolståndet, eller också
någon religiös högtid som jul och påsk,
och det blef i synnerhet tiden före fastan
som sådana danser uppfördes af
kringdra-gande löst folk. Under skråtiden fingo
vissa yrkesklasser privilegium på
uppföranderätten, vanligen knifsmeder och
vapensmeder, och under Hans Sachs’ tid i Nurnberg
var det slaktarskrået som ägde detta
privilegium, men de upptåg, som de under namn
af »Schembartlaufen» bedrefvo, urartade
till ett sådant ofog, att rådet 1539 förbjöd
hela härligheten.
Så småningom hade dessa till
karnevalskämt förvandlade danser antagit en
alltmera dramatisk form. Små dialoger
blandades in i dansen, och till sist hade ur
dessa de på fjorton- och femtonhundratalet
så ofantligt populära fastlagsspelen vuxit
fram.
Dessa fastlagsspel, som ännu hos Hans
Sachs’ närmaste och främsta föregångare,
Hans Folz Rosenplüt, äga långt mera af
plump råhet än af verklig folkhumor, hade
emellertid sin mycket stora kulturella
mission, nämligen den att bryta väg för den
tyska dramatiken.
De enbart på latin uppförda mysterierna
och passionsspelen behagade inte i längden
menige man. De där lustiga gesällerna som
vandrade omkring och i värdshusen och
hemmen med allehanda ofog uppförde sina
burleska skämtscener, dem förstod man, och
begäret efter att få det egna språket helt
återbördadt blef allt starkare. Till sist
slopade man latinet äfven då det gällde
mera heliga framställningar. Att börja med
användes en blandning af tyska och latin,
och man ser, hur det folkliga elementet
mer och mer arbetar sig fram med en
realism både inom dikten och målarkonsten,
som minner om de gamla dalmålningarna.
Där far Elias till himlen med sitt gröna
paraply, och på fjorton- och
femtonhundratalets taflor af den tyska skolan ser man
ofta bibelns gestalter omskapade till
hederligt tyskt borgarfolk i deras bästa
söndags-stass.
Först började man vid julen i
landt-kyrkorna att uppföra ett slags växelsång,
som blef mycket populär. Och det måtte
ha varit af egendomlig verkan att midt
ibland de latinska responsorierna höra en
tysk vaggsång i folkviseton. Med en smula
afvikningar i texten hade de ungefär
samma innebörd: Maria ber Josef hjälpa henne
att vagga Kristusbarnet, och han svarar än
vänligt:
Gerne, liebe Muhme mein,
ich hilf dir wiegen das Knäbelein.
Och än med tämligen barsk ton:
Wie kann ich denn wiegen dein Knäbelein,
Ich kann ja kaum rühren die Finger mein.
I ett hessiskt julspel går realismen eller
rättare naturalismen till och med så långt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
