Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»PEPITAS BRÖLLOP»
483
UTSIKT ÖFVER DAVOS MED SCHIAHORN.
veckor senare, till samme adressat. Den
vänliga tonen är densamma, men
omdömena om både personer och ting helt
andra. Skillnaden är slående. Brefvet,
som för öfrigt ger en ypperlig bild af
sin författares och hans väns samvaro i
Davos, begynner med ett tack för att
Geijerstam besöker Levertins föräldrar i
Stockholm och fortsätter med en kritik
af hans nyss utkomna berättelser:
Hvad din bok beträffar, är Snövinter väl det
präktigaste... den har en fläkt af stor
ödslighet, som griper. Heidenstam är också
mycket intagen i den. Min kärlek till Sista resan
står kvar — den är så kraftigt och på samma
gång så fint gjord som Maupassants godaste
novellbitar. De andra håller jag mindre af,
men Pelle med ögat har ett par ypperliga
ställen, blott en smula mer humör!
. . . Julen brukade alltid i forna,
lyckligare dagar också vara en kär
sammanlefna-dens tid för oss båda, kanske du aldrig rätt
känt med hvilken verklig känsla af lycka jag
kom ner från böckerna och Uppsala och fick
råka dig, språka litteratur med dig, diskutera,
flanera under fritiden rundt om i det vintriga,
kvällslysta Stockholm, dit jag just nu gärna
skulle vilja trippa af.
Här är nu skarp vinter, och du skulle se
Verner och mig promenera i snön, han med
en kort kavaj, damasker, enorma vinterpäls-
kuskhandskar — lik en postillon de Longjumeau
med sina långa ben, och jag i pälsmössa och
skinnkrage över mina angripna axlar, stora
engelska sportvantar och blå konserver för
ögonen — det är ett par, värdt att utställas. För
öfrigt är mitt samlif med honom min egentliga
glädje här i Davos. Som du kanske hört af
mitt bref till Tosse, är jag rysligt förtjust i
honom, både människan och författaren, om man
på gammalmodigt vis skulle skilja en poet i
två hälfter. Vi komma utmärkt bra öfverens,
han och jag, och om jag också skämtar med
honom ibland, är jag i själ och hjärta hans
ödmjuka beundrare, som är imponerad af hans
sinnes friskhet, den klassiska och geniala touche,
med hvilken han rör vid alla sina motiv. Vänta
blott på hans nästa bok — det blir något
märkvärdigt, fylldt med fantasi som en verklig
renässansbok, omöjlig att rubricera — och rikt
och öfverskummande. Just hvad man längtar
efter; jag åtminstone börjar känna allt större
leda vid hvardagslitteraturen vare sig i
Björnsonska eller fru Edgrenska former. Gud, hvad stora
B. B. sist förekom mig olidlig1, det var rent
1700-tal, encyklopedism och detta föraktliga
skoj med vetenskap, medicinlärda och
bröståkommor. Hvad tycker du om fru Edgrens
En brödkaka — det är höjdpunkten i fråga om
sanning jag läst (n. b. sanning i dess påtagliga
mening, bourgeois utan all den mystik, som
dock är lifvets basis), men det är också rea-
1 Det är tydligen fråga om »Paa Guds
Veje».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
