Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
WERNER SÖDERHJELM
lismens cul de sac, hvart kan man vidare
komma. Detta går åt helvete, d. v. s. slutar med
en verklighetsplatthet lika stor som
1850—60-talets svenska romanförfattare. — Nästan
detsamma gäller fru Kowalewsky, tycker jag;
hennes bok är ju blott en memoar, etnografi,
resebeskrifning, men konst, dikt, jag kan ej finna
det. — Dock nog om allt detta. Du ser, i
hvilken riktning Heidenstams och mina
resone-manger gå — vi äro i dessa frågor tämligen
ense (ej i fråga om »det grå», lidandet etc.).
Till slut skildrar Levertin det trista
lifvet i sanatoriet, med de ständiga
påminnelserna om döden: »Man blir
förhärdad och vänjer sig att betrakta det
hela som en tämligen misslyckad fars
— ett för öfrigt ganska juste
betraktelsesätt. »
Det lifsmod, som — oberoende af
den sista reflexionen — andas i detta
bref, har dock endast småningom vuxit.
Kort efter Heidenstams ankomst skrifver
Levertin ännu: »han är ung, full af kraft
och lif, och jag känner mig vid hans
sida som en gammal, utbränd herre,
som har sin framtid bakom sig och ej
vågar hoppas verka hvarken hit eller
dit. Heidenstam tycker också att jag
är så gammal. Tomt och grått är
alltihop.»1
Men under de sex veckorna hade en
stor förändring inträffat, också rent
kroppsligt. Vid sin ankomst fann
Heidenstam sjuklingen omgifven af flaskor
och piller, njutande den friska luften
jämt så mycket läkaren föreskref,
försiktig och rädd om sin kroppshydda.
Det blef nu ett helt annat lif.
Heidenstam tvang honom ut framför allt —
och hur tydligt har man icke honom
1 Bref till fröken Hulda Levertin. — Till
H. Schück skrifver han senare: »Jag hade
ingen aning om, att jag var så genomgående
utsliten och maktlös, som det visade sig, när jag
kom hit... Lyckligtvis har jag Verner v.
Heidenstam här, som är den behagligaste
umgängeskamrat man kan önska sig, full af
ungdomligt lif och originalitet.»
för sig af skildringen i brefvet, kort och
krokig, med de blå glasögonen, gnoende
vid sidan af den högväxte, vid marscher
och friluft vande skaldebrodern. Under
dessa promenader och vid kvällssamtalen
uppe på rummet stärktes också
Lever-tins förtroende till sig själf. Dröjande
och blygsamt läste han upp sina dikter,
så vidt olika all hans hittills
offentliggjorda fantasialstring, för vännen. Och
denne fann i dem just den egenart, som
var Levertins; han uppmanade honom
att framhärda i denna romantik, att låta
allt hvad han kände af lifvets mystik
och dödens närhet, af kärlekens makt och
kval, allt hvad han fann skönt i sin dröms
och sin inbillnings foster tona fram i
sin sång. Han öfvertygade honom om,
att detta icke var något att blygas för,
ingenting öfverlefvadt och gammalt, utan
så mycket mera värdigt att sägas ut i
diktens form, som just dessa strängar
voro de, hvilka lågo djupast i Levertins
väsen. Och denne fann plötsligt en
förståelse för allt hvad han i ensamheten
burit och grubblat på; han fann ett stöd
för sina innersta önskningar och såg
vägen ligga klar. Är det underligt, om
han vaknade till ett nytt lif?
Det gick som en dans att också
ställa om de estetiska teorierna. Och
ifvern för alla dessa nya upptäckter
födde en oemotståndlig lust att proklamera
dem inför allt folket. Formen blef ett
utslag af det goda humöret, i sin tur
grundadt på den säkra öfverlägsenhet,
med hvilken man från sin fjällhöjd såg
ned på de i grådasket krypande
hvar-dagsmänniskorna där hemma: man
skulle gemensamt komponera en fantastisk
liten historia, där »skolorna» under olika
symboler skulle uppträda. Resultatet
blef »Pepitas bröllop». Samarbetet
gestaltade sig ej precis såsom det i
början tänkts — med alternerande inlägg
af båda — utan den enas bidrag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
