Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»PEPITAS BRÖLLOP»
495
just Levertin stått. Utan tvifvel hade
han ock en förnimmelse af, att åtskilligt
var riktadt mot honom — trots det
höf-liga berömmet, som »Snövinter» får.1
Han stöttes dessutom säkert af det
sätt, på hvilket Levertin formulerade
för-nekelsen af sina tidigaste ideal. »Man
när ej längre samma vidskepliga vördnad
för verkligheten och tillropar ej längre
hvarje liten framletad detalj af
hvardagslifvet sitt: ah! Åtminstone har en af
de två signaturer, som hoptråckla dessa
rader, fordom känt en dylik litterär
samlareförtjusning inför verklighetens alla
»småmynt» och med hela petigheten hos
en upptäckare, hvilken beskrifver en ny
hieracievarietet, skildrat t. ex. en
ridhuskarls bedröfliga existens. Han
samlade detaljer, som hattkyparen på
Rydberg tioöringar...» En ridhuskarls
bedröfliga existens! Man får i själfva
verket intrycket, att dessa båda utvandrare
i fjällhyddan, han i fracken med luta pä
ryggen och han i togan och
purpurfransarna, funno en väsentlig del af
naturalismens svaghet ligga däri, att den
sysslade för mycket med ridhuskarlar.
Detta tages på sätt och vis tillbaka med
medgifvandet att hvardagsmänniskor icke
äro oanvändbara för konsten och kunna
utveckla patos. Men »ju trivialare sfär
författaren uppsöker, dess trängre blir
också det område af tankar, känslor och
drömmar, hvilket dock först och sist är
diktens egentliga tummelplats.» Detta
kunde fattas, och fattades, såsom en
opposition mot naturalismens sträfvan att ge de
bättre lottade en bild, djupare och
sannare än någon förr gjort det, af de
ringares lif och visa, att äfven
hvardags-människornas existens hade att räkna
med konflikter, som icke skönjdes under
de jämnstrukna ytorna. I grunden ville
1 I ett bref talar Levertin om att de i sin
bok »krusat och undfallit för G. G.»
DAVOS. UTSIKT FRÅN
BERGSPROMENADEN.
väl dock de båda författarna icke säga
annat, än att en andligt och socialt högt
stående person var minst lika mycket
värd att af litteraturen studeras, som de
lägre stående.1 Men deras gest lät
förmoda, att i deras ögon Don Fuscadoro och
hans nièce Pepita hade varit charmanta,
blott de nöjt sig med att drömma i den
moriska ruinen och icke gjort den »till
ett arbetets tempel i den mänskliga
utvecklingens tjänst»!
Det som var viktigare, isynnerhet för
Levertin, var det andra, positiva
yrkandet: lyriskt patos, fantasi, individualism.
Detta betydde för honom inträdet i en
ny värld, dit han innerst trådde, och så
yr blef han af dess lockelser, att han
ansåg sig vid tröskeln böra bränna allt
sitt forna. Hans andel i
vägröjnings-arbetet bestod tills vidare i de argument,
han hämtade hos franska författare och
1 Temat utvecklades ju ytterligare af båda
i senare skrifter, där de framhöllo, att t. ex. en
docent precis lika mycket hörde till »folket»
som en bonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
