Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Pepitas bröllop». En episod ur Oscar Levertins biografi. Af Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
WERNER SÖDERHJELM
kritiker. Han lät blända sig af Bourgets
psykologiska subtiliteter, af Barrès
»ego-tism» och af Rods rätt banala
moraliseringar, liksom han tidigare hänförts af
Elsters och Jacobsens pessimism. Han
ställer mot Zola — i ett bref, citeradt här
ofvan — Rosnys »Le Termite», emedan
han där återfinner en typ, som på ett
märkligt sätt liknar hans egen, en ung
författare, som råkat in i naturalismen,
men egentligen har alldeles andra
böjelser och som öfverallt, i sin litteratur och i
lifvet, får pröfva otillräckligheten af skolans
principer.1 Levertins delaktighet gjorde
att »Pepitas bröllop» sålunda blef ett slags
appendix till hvad som redan länge
förkunnats utomlands ön? nya riktningar i
litteraturen. Men, som sagdt, hans
innersta syften motsvarade den i detta
ögonblick fullständigt, och hans glädje
öfver den hade sin grund häri lika mycket
som i minnet af de uppfriskande
stunderna, då den kommit till.
Man saknar i »Pepitas bröllop» tvenne
moment, som Heidenstam starkt betonat
i sin föregående broschyr: lifsglädjen
och fosterländskheten. Inför Levertins
uppfattning af smärtan som lifvets
medelpunkt tystnade det förra. Och det se-
1 Följande ord om denne författares sätt att
skrifva kunde Levertin t. ex. lätt tillämpa på sig
själf: »Mais, pius aristocrate que sa doctrine, alla
son intuition, sa fine substance créative, et malgré
qu’il en eüt, c’était un tri continu, un
disposi-tif ingenieux dans le détail, des harmonies de
mots et d’impressions métamorphosant le réel.
Par là, les termites de son æuvre, les grisailles
de leurs evolutions se teintaient d’aprés
épithe-tes, se trempaient de la vibration d’art, se
dis-posaient en amertumes graduées, en états d’åme
vulgaires, sans doute, mais passés au crible d’un
cerveau impressif, colorés d’une désespérance
glaciale comme une bise, coupante comme un
grésil.»
nare uppfattade han icke ännu på
samma sätt som Heidenstam. Liksom flere
andra af realismens målsmän hade
Levertin tidigare indigneradt afvisat
angriparnas tal om ofosterländskhet, och
utan tvifvel med rätta. Det var ej
heller samma sak Heidenstam
menade. För denne låg det osympatiska
i, att man för framställningen af
svenska förhållanden lånade främmande
former (att t. o. m. realisternas hela stil
så ofta verkade rent norsk eller dansk),
och han ville personlig och nationell
själfständighet. Litteraturen var
öfver-svämmad af främmande idéer och
främmande mönster, och man hade glömt
det egna, bara för att beundra Ibsen,
Björnson och andra.1 Själf hade
Heidenstam ännu i »Endymion» varit »arabisk
chauvinist», och många svärmade för allt
danskt, liksom Levertin var förtjust i det
franska. Någon omsättning af de
kosmopolitiska tankarna i nationell
jordmån tänkte man icke på.
Kanhända förmådde Levertin ännu
icke helt följa med detta resonemang,
kanhända ansåg han ännu instinktivt, att
det svenskt nationella låg fjärran för
honom — såsom andra ansågo. Men
hans kärlek till svensk kultur hade i alla
fall väckts genom de ingående studierna
af den gustavianska tiden- Var det ock
mycket i denna som var franskt, och kom
han sålunda till den öfver den franska
kulturen, så skulle det ej töfva länge,
innan han icke blott fullt uppskattade
den, utan också hängaf sig åt dess
historia med en värme, som skulle bära
de rikaste frukter.
1 T. o. m. Runeberg — har Heidenstam
en gång påstått — kunde tacka sin egenskap af
finne för att hans popularitet icke minskades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
