Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Isländsk novellistik. Af Rolf Nordenstreng. I. Benedikt Gröndal och slaget vid Heljarslod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
ROLF NORDENSTRENG
tack lofvar Napoleon henne, att om allt
går väl skola hennes sköldmöar alla få
välja sig man ur hans här.
Nästa morgon mötas härarna med
fasansfulla stridsrop och väldigt gny, så
molnen eka och klippor och hafsvågor
skälfva, och sammalunda allt, som på
jorden finns. De franska kämparna göra
underverk. Marmier möter tatarhöfdingen
Gunibrandus, som har ett öga på högra
axeln men inget i hufvudet och är både
hårlös och hudlös på den björkhvita hjässan
samt så stark, att han slungar mot den
celebre författaren en sten, som sex karlar
ej orka lyfta. Men Marmier viker
skickligt undan, och efter de märkligaste
vapenskiften drifver han sin hillebard genom
Gunibrandus och lyfter honom i vädret.
Äfven Alexandre Dumas är med. Han
är insvept i obundna böcker som han
skrifvit och som inte ha gått åt i handeln,
och de äro omlindade med rep af
hval-rosshud. Den pappersbalen är så tjock,
att Dumas ser ut som ett hvitt kyrktorn.
Han går emot grefve Eldjärn från
Cirkas-sien, en stark kämpe med ett svärd, som
aldrig utgjuter blod och aldrig gör sår,
men bringar säker död åt enhvar som det
vidrör. Dumas rycker af sig det ena
pappersarket efter det andra och knådar dem
till stenhårda kulor, som han kastar så
tätt och hårdt, att Eldjärn har fullt upp
att göra med att parera dem och aldrig
kommer åt att hugga. När alla böckerna
äro slut, så när som på »Grefven af
Mon-techristo», tar Dumas denna och knådar
den till en kula hård som stål och
slungar den med båda händerna i hufvudet på
grefve Eldjärn, så skallen smulas sönder.
Detta ser en af bergtursarna och vill hämna
Eldjärn och rusar mot Dumas. Båda äro
vapenlösa. Men Dumas är förskräckligt
lång och smal som en skorem. Han löper
fram mot tursen och ringlar sig kring
honom i sjufaldig slinga, så tursen ej kan
röra sig; och nu bryter Dumas sönder
hvart ben i hans kropp och återvänder
till kamraterna med mycken ära. — Prins
Napoleon (Jérömes son) möter just vid
åbran-ten kämpen Lodbertus från Dekan.
Lod-bertus har ett spjut, som heter Sårfare;
det ting finns ej i världen, som kan
motstå det vapnet. Men prins Napoleon sköter
sitt svärd Segerhvine med sådan vighet,
att Lodbertus aldrig kommer åt honom
med Sårfare. Med ett hopp i luften
undgår han en våldsam spjutstöt, och spjutet
tränger in i marken och fastnar där. Då
hugger prins Napoleon armen af
Lodbertus vid armbågen; men denne griper
honom om lifvet och klämmer honom så
hårdt med armstumpen, att ryggen nästan
går sönder; och den andra, oskadade
armen lägger han så omildt på prins
Napoleons skulderblad, att allt hull skulle slitas
af benen, om ej Paul Musset komme
löpande och högge andra armen af
Lodbertus vid axeln. Nu är Lodbertus
handlös och vadar tjutande ut i ån och skär
tänder så ohyggligt, att det slår eld, som
flinta mot stål; men prins Napoleon vadar
efter honom med hans eget spjut i
handen och stöter det igenom honom under
vänstra bröstvårtan och slänger kroppen
rundt, så den flyger långa vägar och faller
ner bland Strid vadas döttrar. Nio af dessa
trollpackor råka under den och få höfterna
ur led och dö däraf. Då vredgas
Stridvada och hennes söner samt återstående
döttrar och rusa vrålande kring
fransmännen, öfverösa dem med blod och spy
etter åt alla håll; men dessa värja sig väl
och manligen med sköldarna och kunna
ej annat göra mot sådana fiender. På
Mussets bud kommer Garibaldi till
undsättning med femtusen kanoner; och nu
börjar en förfärlig strid, som kallas
Stridvada-fasorna. Stridvada och hennes flock
fånga kulorna mellan tänderna och spotta
dem tillbaka på Garibaldi och hans män,
som däraf lida mycken skada. Natten
skiljer de stridande. Nästa dag har
Stridvada återuppväckt alla sina döda och
iklädt sig och sina barn skepnaden af
flygande lejon och finnvidunder, hälften djur
och hälften människor. Hela luften fylles
på hennes tillskyndan af trolltyg och
ovät-tar: halfva människokroppar, armar,
händer, Iår, fötter, skallar, ögon och öron,
allt med läderlappsvingar; där äro ock
jätteoxar, flygdrakar och finnvidunder,
flygande fiskar, vingade nöt och näckar och
elefanter; och alla dessa spy etter och
gift, så ingen mänsklig varelse kan kämpa
emot dem. Österrikeskejsaren själf blir
vred, när han ser detta, men kan intet
göra åt saken. Lyckligtvis ha sändebud
från Blålandskejsaren natten förut bragt
Napoleon några slöjor, så tunna att de
knappt kunna ses, gjorda af dvärgar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
