Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER 511
uttryck, det af extatisk lidelse och hektisk
skönhet. Det är en detalj som bör
framhållas, därför att den ger mera än flera af
bokens längre, något släpiga partier. Af
de öfriga personerna är tysken Friedrich
den bästa karaktärsfiguren, utmärkt af den
tafatta, litet melankoliska idealism, som är
en af rasens kännetecken. Han tar sig
själf af daga, sedan han skrifvit ett bref,
som är ett gripande mänskligt dokument.
Gustaf Hellströms uppfattningssätt har
något utprägladt manligt öfver sig, och
reflexionen bestämmer hans stil mera än
sentimentet. Med skepsis och ironi, som
kanske dock har ett stänk af vemod,
betraktar han lifvet och människorna på deras
villsamma färd. Han tröstar
galghumoris-tiskt sig själf och sina vänner med att
sjunga en liten parisisk slagdänga:
C’était une toute petite bonne femme
pas pius haute que ça.
Algot Ruhe har skrifvit en bok. som
har en helt annan hållning och halt än
några af hans föregående, skäligen
värdelösa böcker. De två nationerna är ett
slags resonerande roman, som behandlar
de sociala frågorna och särskildt diskuterar
arbetarrörelsen och socialismen.
Samspun-nen med den allmänna tankeutvecklingen är
en liten kärlekshistoria, som på sitt sätt
bidrar till belysningen af det uppställda
spörsmålet. Boken är skrifven i personlig form
och framlägger tydligen de erfarenheter,
som författaren samlat under sitt eget
sociala arbete. Han återger sina intryck
från socialismens verksamhetsfält,
erkanner-ligen från Folkets hus och
föreläsningssalarna, i hvilka han själf stått på estraden,
och tecknar, åtminstone delvis efter lätt
igenkännlig modell, några af rörelsens
förgrundsfigurer. Själf har han icke kunnat
stå känslolös och overksam inför
missförhållandena och nöden utan ställt sig i
upplysningens tjänst och arbetat för den
samhälleliga rättvisans sak. Men hvad han sett
och hört inom de kretsar, till hvilka han
stigit ner, har icke verkat uppmuntrande.
Med sin personliga känslighet och sin
omsorg om kulturvärdena har han stötts
tillbaka af det andliga lågstånd han mött
inom arbetarvärlden, fullt af evolutionistiska
fördomar och oklara framtidsförhoppningar
och framförallt af ledarnas och
agitatorernas grofhet och brist på djupare uppfatt-
ning. Socialismen och massans stigande
välde hotar att bli en kulturfara. Men
skall då intet göras för att höja folkets
tillstånd? Som resultat af författarens
erfarenhet och hans samtal med personer,
som representera skilda ståndpunkter, tyckes
framgå den meningen, att det är en
kultursocialism, icke en proletärsocialism det
gäller att genomföra, och att vägen till detta
mål går uppifrån, från de bildade klasserna
själfva, som skola afstå från sina
särrättig-heter samtidigt med att de bevaka kulturen.
Några närmare riktlinjer för detta allmänna
program har författaren dock underlåtit att
gifva. Det intressanta med hans
framställning är emellertid, att han pekat på några
af de inre svårigheter, som möta
socialismen, och afslöjat en del af den humbug,
som går i släp med folkupplysningen och
arbetarrörelsen. Hans egen nitälskan om
folkets bästa gör hans kritik så mycket
eftertryckligare.
Skillnaden i lefnadsställning och
bildningsgrad, som ställer sig så hindrande i
vägen för ett samförstånd mellan de högre
och de lägre klasserna, är emellertid äfven
förenad med en skillnad i instinkt, i hela
den ursprungliga och nedärfda lifskänslan.
Den kommer särskildt till uttryck i kärleken
mellan »mannen af börd och kvinnan af
folket», och författaren skildrar här ett
sådant kärleksförhållande mellan honom och
en flicka af folket. Han är god och fin
mot henne och fördomsfri därhän, att han
i trots af motståndet från sin familj vill
gifta sig med henne. Hans hängifvenhet
för henne hvilar naturligtvis på en illusion,
och hon visar sig snart som en tarflig slyna,
som gör honom mållös af häpnad och
bedröfvelse. Den enes känslo- och
föreställningsvärld är skild från den andras genom
ett oöfverkomligt gap. Och de sociala
skrankorna äro för rotfästa för att en
personlig förbindelse skulle kunna ens
tillfälligtvis upprycka dem.
Ruhes tankegång löper ibland ut i det
tomma och obestämda, och man har det
intrycket, att han går alltför skyggt och
varsamt fram med frågorna. En del af
hans framställning är rent skeptisk och
negativ utan motsvarande positivt komplement.
Eljest kan man inom hans egen person
märka en motsättning, som är karaktäristisk
för så många bildade socialister och
särskildt påpekad hos Lasalle, motsatsen näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
