Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
OLOF RABENIUS
ligen mellan teori och instinkt, af hvilka
den förra bygger på folkets intressen och
rättigheter, den senare uttrycker det nedärfda
aristokratiska kulturmedvetandet. Man kan
på Ruhes bok icke ställa de fordringar,
som gälla den poetiska romanformen. Den
kunde vara öfverskådligare och fastare
gestaltad, men då den tillhör tankeromanens
för öfrigt mycket berättigade genre, faller
hufvudvikten på idéframställningen, hvilken
ju tål åtskilliga utvikningar och regressioner.
Och »De två nationerna» är en bok som
underhåller med sina tankar.
En stor publiksuccés har Erik Fahlman
kunnat glädja sig åt med sitt förstlingsarbete
Firman Åbergsson. De starka loford,
hvarmed verket på sina håll hälsats, tyckas mig
emellertid icke stå i rätt proportion till
dess inre värde. Vi möta onekligen en
rätt originell författare, hvars styrka är en
sund och kärnfull realism, som
karaktäristiskt framhäfver och tolkar ett stycke
borgerligt lif. Han rör sig på samma
ämnesområde som Ludvig Nordström, om
hvilken han också erinrar genom stilens
medvetet subjektiva färg och den godmodigt
humoristiska människouppfattningen. Den
Nordströmska humorns frodighet uppnår
han emellertid icke, temperamentet är icke
så saftigt och det artistiska greppet är icke
så säkert som hos Herrars och De tolf
söndagarnas författare. Om man jämför
Åbergsson med Gobsman, kan man icke undgå att
i den senare finna en vida amplare typ,
som äfven är skarpare fixerad och fastare
tecknad. Den väl långt drifna
själfbespeg-ling, som Nordström anställer vis-à-vis sin
hjälte, och den understundom något
pratsamma kommentar, hvarmed han utrustar
sin skildring, motsvaras hos Fahlman af
en stillsammare reflexion. Men den likhet,
som dock råder mellan de båda författarne,
gör det sannolikt, att här föreligger en
litterär påverkan. Själsdagern hos de människor
Fahlman skildrar är säkert fångad och fyller
den luft, som omger dem. Det
förklaringens ljus, som konsten kastar öfver
verkligheten, finnes sålunda här samladt, och
från vissa af bokens delar träder en tingens
och personernas anda lefvande till mötes.
Vi veta icke, hur det går till, men det
förefaller oss ibland under läsningen, som
om vi för ett ögonblick droges in i dessa
människors väsen och såge världen med
deras blick. Verkligt smittande är särskildt
berättelsen om fisketuren, där figurer och
stämningar så helt uppgå i hvarandra och det
realistiska och poetiska elementet fullkomligt
sammansmälta. Nöje bereder en också
framställningen af firmans interiör och den miljö,
i hvilken den utvecklar sin verksamhet.
Hufvudpersonen är en landsortspamp, en
myndig uppkomling, som allt går väl i
händer. Man kan icke underlåta att skänka
sin beundran åt hans trygga tillförsikt och
lugna segervisshet, som icke öfverger
honom ens i de vanskligaste situationer. Hans
tysta vördnad för Gustaf Vasa, framför
hvars bild han ofta i tankar dröjer, är ett
uttryck af hans eget väsen, som med sin
tarfliga yta har en kärna af verklig
karaktär. Själf har han grundlagt en firma, som
i sin borgerliga sfär är ett litet rike af
välstånd och makt, och han kan vara stolt öfver
sitt verk. Den afsedda komiska och
humoristiska teckningen af denna figur har
emellertid icke nödig skärpa och kraft, och den
bredd, med hvilken han är exponerad,
springer sällan ut i koncentreradt uttryck.
Hvad skildringen i sin helhet beträffar
saknar den genomarbetningens tuktade form.
Det är många kapitel igenom ett föredrag
som flyter fram en smula löst och oordnadt,
ett obekymradt laisser-aller, och här
kvarstår framställningen på den förberedande
skizzens stadium. Bokens delar hänga icke
väl tillsammans, och det finns sidostycken,
som icke äro harmoniskt infogade i
hufvudbyggnaden. Den konst, som håller
berättelsens alla trådar i sin hand, är
Fahlman icke mäktig. Återblicken på
Åbergssons ungdom, som f. ö. fängslar med
skildringen af de båda originalen på Arilds
läge, står icke i perspektiviskt sammanhang
med berättelsen i sin helhet. Något stort
litterärt konstverk är Firman Åbergsson med
alla sina förtjänster icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
