Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Isländsk novellistik. Af Rolf Nordenstreng. II. Gestur Pálsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLÄNDSK NOVELLISTIK
Af ROLF NORDENSTRENG
II
GESTUR PÅLSSON
ET VAR först på åttiotalet som det
blef någon egentlig fart i den
isländska novellistiken. Under stark
påverkan af realismen, närmast
naturligtvis den danska, men äfven
kontinentens, började Gestur Pålsson sin korta
men betydelsefulla bana år 1882. Han
var född 1852, tog studentexamen 1875,
studerade i Köpenhamn teologi, men
håglöst och utan att någonsin komma sig till
att ta examen. Undertiden gjorde han af med
förhållandevis mycket pengar, egna och
andras, och förtärde långt mera alkohol
än lämpligt. 1882 var han tvungen att
lämna studierna och återvända till
Island, där han först fick arbete vid
veckobladet ThjöÖölfur i Reykjavik och följande
år blef redaktör för den nya tidningen
Suöri. Men efter fyra år gick denna
omkull. Emellertid hade han fått arbete vid
landshöfdingskansliet i Reykjavik och drog
sig fram därmed några år, under hvilka
både hans skulder och hans böjelse för
dryckenskap växte. År 1890 mottog han
en plats som redaktör för ett isländskt
blad i Winnipeg, där han afled året därpå.
Hans litterära produktion är icke
omfångsrik: ett antal dikter, mestadels hvarken
formellt oklanderliga eller till innehållet
vidare märkliga, och sex noveller. Men
dessa senare äro skrifna med synnerlig
kraft och djup känsla samt en brännande
skarp satir.
För lifvets ljusare sidor hade han föga
eller ingen blick; dels låg ju detta i tids-
andan, dels hade hans egna öden varit
allt annat än glada och lyckliga.
Bitterheten i hans lifssyn uteslöt dock ingalunda
en varm medkänsla med andra, som i
lifvet slitit ondt, misslyckats och lidit.
Hans psykologiska analyser äro särdeles
fina och förstående. Alla hans noveller
finnas öfversatta till tyskan (tre af dem 1
Reclams Universalbibliothek under titeln
»Drei Novellen vom Polarkreis»), några
äfven till danskan, engelskan och tjeckiskan.
»Kärlekshemmet» (Kærleiksheimiliö) är en
saga om kärleken mellan en karaktärssvag
bondeson, som styres af sin dryga och
högfärdiga mor, och en fattig tjänsteflicka,
som dränker sig på sin älskares
bröllopsdag. »Grimur köpman dör» (Grimur
kaupmaöur deyr) är ett stycke
gammalmans- och girigbukspsyko.logi;
»Förlofningstiden» (Tilhugalifid) handlar om en ung
snickare, som drifven till förtviflan af
arbetslöshet och svält gör inbrott fcr att
stjäla mat och naturligtvis blir gripen.
Hans fästmö, en ytlig, ombytlig, egoistisk
och hjärtlös flicka, öfverger honom med
förakt och kastar sig i armarna på en
supig smedgesäll. Den stackars snickaren
blir efter rannsakningen lössläppt under
polisuppsikt, men kan ej bära sorgen och
skammen, utan super sig för ovanlighetens
skull ordentligt full och går ut i
vinterkölden och snön, där han finner döden.
»En vårdröm» (Vordraumur) har till hjälte
— om man nu kan nyttja det ordet om
en sådan ynkrygg — en nybakad teologie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
