Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Isländsk novellistik. Af Rolf Nordenstreng. II. Gestur Pálsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
ISLÄNDSK NOVELLISTIK
voro uppfödda med historier om spöken,
troll och gastar af alla slag, och följden
hade blifvit en ytterlig mörkrädsla hos
dem båda.
Det led mot jul. Hösten hade gifvit
den rikaste fiskfangst i mannaminne och
hade äfven i ett annat afseende varit
framgångsrik. Sigurd hade fått kommando
öfver en båt och enligt allas åsikt skött
sig utmärkt. Nu ämnade sig bröderna hem
till sin mor, två dagsresor från
handelsplatsen, där de voro. Men samma dag de
skulle bege sig på väg, blef Einar
illamående, så färden måste uppskjutas. Nästa
dag, den 23 dec., var han något bättre,
men likväl ej i stånd till att ge sig ut. För
att ej lämna modern ensam på julaftonen,
bröt Sigurd då ensam upp, och Einar
skulle efter jul, då han väl fått upp
krafterna, följa efter.
Sigurd gick till fots och ledde en
packhäst, som modern sändt efter bröderna.
Vägen var god och lätt att vandra. Första
dagen gick den fram genom bygden. På
kvällen nådde Sigurd den yttersta gården
och låg där öfver natten.
Julaftonsmorgonen i gryningen skyndade han vidare
för att hinna fram före mörkrets inbrott.
Vädret var fortfarande godt. Han
lämnade bygden och snart äfven dalen
bakom sig och började sträfva uppför
höglandets sluttning. Under tiden tog det
till att hopa sig moln på fjälltopparna,
och när han hann upp till hedens bryn,
såg han, att där längre in rasade en
verklig snöstorm. Han var glad, att Einar
icke var med; själf trodde han sig kunna
trotsa ovädret och hinna fram. Men
snöyran tog till i våldsamhet, och flingorna
föllo allt tätare: och det ryste i honom,
då han tänkte på, hur färden skulle sluta.
Om någonting är farligt och fasansfullt på
Island, detta de vanskliga färdernas land,
så är det att vara ensam på resa uppe
bland fjällen i ett yrväder, där man
knappast ser handen framför sig. Man talar
så ofta om att vårt lif är blott en strid
med naturen; men i ett fall som detta är
det i själfva verket ingen strid, ty ingen
kan segra, kan ha hopp om att segra
öfver naturen, och då den ena parten är
maktlös mot den andra, då blir det ju
aldrig något af striden. Därför är det så
skrämmande ohyggligt, att ensam vara på
färd öfver höglandshedarna. Där brottas
vägfararen och naturen ensamma i den
skräckinjagande tomheten, och ingen finns
till städes, som kan förtälja om deras
nappatag. Hvart ångestrop griper stormen
genast och slungar det bort i fjällrymden,
tills det dör och förintas.
Det var endast med yttersta svårighet
Sigurd kunde arbeta sig fram genom den
allt tätare och med allt våldsammare kraft
fykande snön; och det var knappt att han
kunde förmå hästen att följa. Att vända,
om skulle icke ha tjänat till mycket, ty
han trodde sig knappt kunna ta sig fram
nedför sluttningen till dalen. Efter
outsäglig möda lyckades han slutligen nå en
usel stenhydda för vägfarande. Den var
visserligen i uslaste möjliga skick och alla
dess få och fattiga inventarier längesedan
bortstulna; men den gaf likväl skydd mot
ovädret. Sigurd stängde dörren och
bommade ytterligare till den med sin fjällstaf,
ty han var rädd för att stormen möjligtvis
eljest skulle bryta upp den. Så gaf han sin
häst foder och lade sig därpå till hvila.
Men somna kunde han ej Det kom en
oro öfver honom, som han icke kunde
värja sig emot, och alla de gamla
spöksagorna från barndomstiden runnö honom
ofrivilligt i hågen. Den ena efter den
andra kommo de för honom, växte och
blefvo till en lefvande fylking, som han
stirrade på och icke kunde ta ögonen
ifrån — tills han rusade upp i fasa utan
att veta om han sof eller var vaken; och
han spanade omkring sig för att se, om
han kunde upptäcka något. Men han såg
intet, hörde blott stormens buller och gny
och hästens lugna tuggande. Slutligen
började stormen lägga sig. Men mörkret,
ensamheten och tystnaden tryckte på Sigurds
sinne, och somna kunde han omöjligt. Så
snart han slöt ögonen, kom han att tänka
på de många människor, som förgåtts just
där ute på heden kring stenhyddan, och
andra, som utmattade nått den och
kommit in, men dött af öfveransträngningen;
och då vaknade han ånyo. Med ens
hörde han ett ljud som om någon hade
gått längs taket, på spökens sed satt sig
grensle öfver takåsen och kraflat sig fram
småningom. Han reste sig brådt, och nu
hörde han tydligt, hur det brakade i
takåsen. Hästen sprang upp och fram till
honom och lade nosen på hans fötter, där
han låg på lafven halfvägs mellan golfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
