Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
573
frigjordt väsens jubel, än då hjälten om
sin hustru slutligen kan utbrista: »Hon
lyssnar, hon följer mig, hon anar, hon
flyger i förväg och möter mig, hennes
tanke talar med min: hon älskar mig.t
Redan här möter man den visshet, ur
hvilken sedan Robinsons bok om
äktenskapsfrågan uppväxer: vissheten om den
äktenskapsstiftande, hemdanande
kärlekens »frälsningsuppgift».
Här några ord ur Erik Werner:
Lyckan vid egen härd är det stora, allt
bestämmande problemet. Ty hemmet är
samhällets högsta idé, dess A och O. Där
begynte det. Där väntar det sitt slutliga
erkännande. Själfva staten är
genomgångsmoment. icke högsta instans. Ännu mindre
är den s. k. societeten det. Den lyckligt lottade
familjemedlemmen går ut i sällskapslifvet och
hedrar det med sin närvaro, icke tvärtom, tager
sin heder där.
Ägandet af ett hem skall meddela en känsla
af själfständighet, så stilla och stark, som den
man annars endast föreställer sig åtfölja den
högsta samhällsställning (sådan är det engelska
ordspråkets trygga mening: »my house is my
castle»).
Det är kampen för lycka inom sig och
inomhus, som är lifvets strid. Går ej
samhällsarbetet ut på detta mål för allt fler individer,
i en allt bättre framtid, så är dess mål intet.
Hur fadd — för den som känner och erfar hvarje
dag, att så är, för den som vet, att endast en
inre seger är seger, hur smaklös, för både de
fem sinnena och för tanken — förefaller icke
den bredvid allt, såväl reelt som ideelt arbete,
fäktande myggdansen och kapplöpningen,
hvilken också plägar kalla sig en lifvets strid!
Man kan få läsa i den journalistiska litteraturen,
i politiska broschyrer, men isynnerhet i
senten-tiösa samhällsromaner om hvad denna viktiga
strid skall vara; ja, summan af deras filosofi
blir sådan: den är »ett allas krig mot alla», i
stället för att hvars och ens kamp med sig själf
är det första verkliga, som uträttas här i världen
— det andra är det sympatetiska inflytande, som
sålunda vunna segrar, sålunda renade
själstillstånd, sådana exempel på verkligt oberoende
möjligen kunna ha på andra, som komma med
dessas lifssferer i beröring. Det är detta jag talar
om, när jag påstår, att en människa, hvilken vunnit
jämvikt inom sig och i sitt intimaste lif, är ett
slags värd, äfven när hon är gäst: hon har att
bjuda något af den atmosfär, där man kan
känna sig hemma, hvarhelst hon uppträder.
Jag fordrar för detta, naturligtvis, att hon skall
vara så intellektuellt uppodlad, som hennes
samhällsställning antyder och kräfver — jag
tillåter icke tankarna att sofva i hemmen. Det
är icke på ett animaliskt isoleringssystem, jag
vill bygga samhällelig lycka. Utbyte fordras,
eggelse behöfves, äfven genom tillräcklig
beröring med det extensiva lifvet. Men hvad jag
velat ha till allt detta är ett centru?n, en axel
som håller, kring hvilken det krångliga, sociala
maskineriet kan tryggt svänga sin hvirflande
fart. Det är grundvalen för sammanlefnadens
moraliska ideal, jag sökt. . .
Det var nära tio år senare — 1883
— som Robinson ånyo meddelade hvad
han i detta ämne funnit. Och då var
det genom ett verk, som gjorde hans
namn kändt i alla Ibsenläsande kretsar,
nämligen boken om fbsen och
äktenskapsfrågan. Robinson fastslog där det
revolutionerande i Ibsens syn på äktenskapet
— samma syn som Robinson själf
tidigare gaf ord åt i Erik Werner, den att:
tvenne makars förening är verklig i den
mån som båda älska och förstå hvarandras
väsentliga tanke-, känslo- och viljeriktning,
hvarandras pliktuppgifter och glädjekällor;
följaktligen kunna strida lifvets strider, lida lifvets
lidanden och njuta lifvets härlighet gemensamt.
Och detta icke genom att ha afknappat,
hämmat och tvingat, utan genom att ha riktat,
främjat och frigjort hvarandras egendomliga,
personliga utveckling.
Ibsen själf skref till Robinson om
denna studie, att det var det
»aandful-deste og dybeste» någon sagt om hans
diktning. Jämte orginaliteten framhåller
Ibsen den »glimrende fremstilling» och
tackar för den ovärderliga hjälp till
förståelse af Ibsens verk, som Robinson
lämnat. Än mer bevisande för Ibsens
intryck är följande, till en med
Robinson obekant person fällda, yttrande:
Min hustru och jag ha nyss läst ett af de
härligaste arbeten af en person, som icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
