Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
IDA BUERGEL GOODVVIN
Fred. Hollyer
GEORGE MEREDITH.
där för sina vänner, han hade inte plats
för gäster i sin lilla Flint Cottage. Och
den sålunda stegrade ryktbarheten är det väl
som åstadkommit, att där nu är en väldig
matsal med Londonelegans och elektriska
bordslampor och tyska kypare i det gamla
Burford Bridge.
Som ett fågelbo ligger det lilla Flint
Cottage instucket i all grönskan på
sluttningen med en stor trädgård med höga
buxbomhäckar och blommor i alla färger
och dofter, blommor i rabatter, i klungor,
i kvastar, i snår, såsom det bara kan
slösas med blommor i en engelsk trädgård.
Inne var det två rum, ett på hvar sida
om ingången, allt förvånande litet och
anspråkslöst, en trappa upp några små
sofrum, ett kallas ännu Robert Louis
Stevensons rum. En liten stig går upp till
Merediths chalet, där stängde han sig inne
och arbetade, och ingen fick störa honom
under hans många arbetstimmar. »De
mörka konturerna af kullen stiga upp mot
stjärnorna, och nedanför mig är dalen ett
djup af tystnad», skref han om sitt
gömställe. Det är ett äkta Surrey-landskap man
ser från Box Hill, mjukt, förtonande, i
kullarnas långsamma sluttning, i trädens
molnformiga kronor. Vägarna gå aldrig
rakt utan orma och slingra, landthusen ha
alla hörn och stela ytor omspunna af
murgröna, den fuktiga mustiga grönskan och
den varma däfna luften göra alla konturer
ändå mjukare. Åt den lilla röda
tegelstaden nere i dalen ger dimman en overklig
stillhet.
Det finns en bok på franska om
Mere-dith af Constantin Photiadès. Författaren
börjar med att berätta om sitt besök hos
Meredith vid Box Hill. Det var i
september år 1908, några månader efter
Merediths 80 årsdag, då hela världen hade
hyllat honom som Englands störste
författare.
Ingen bättre årstid kunde Photiadès ha
valt än just den för att se Box Hill, den
tid då »våra skogar hålla upp dussintals
mångskiftande facklor». Den franska gästen
är förvånad öfver det anspråkslösa hemmet,
han är alldeles hänförd öfver
omgifnin-gens skönhet. I sitt arbetsrum satt
Meredith i sin sjukstol med en plaid öfver
sina knän, han var lam på de sista åren.
Rummet var fullt med tidskrifter och
böcker, Tizians Profan och själisk kärlek,
dess enda dekoration, hängde på en vägg
midt emot honom. 80-åringen har ännu
kvar den friska ansiktshyn, som står i
kontrast mot hans hvita hår och skägg, och
händernas nervöst lifliga rörelser, ögonens
talande lif, munnens känslighet äro uttryck
för hans andliga spänstighet. Han har
blifvit döf, men han vill inte låtsa om det.
Däraf kommer det kanske att han talar
högt och ytterst distinkt. Photiadès intryck
af den gamle Meredith påminner om
tidningsmannen Henry Nevinsons utmärkta
porträtt af honom i yngre dagar:
»Merediths hela utseende talar om den öppna
himmeln, där solen skrider fram och
vindarna blåsa och åskmolnen ställa upp sina
bataljoner. Han har en vältalares hufvud,
en grekisk vältalares, lik en Perikles. Den
stora munnen öppnar sig nästan i en
fyrkant. Den är en attisk mask, en magikers
håla. En ande tycks tala inte med den
munnen utan snarare genom den. Hans
röst har en omfattande skala, den är fyllig
och distinkt till minsta ljud, lik stämman
hos en som talat mycket bland vågor. Vi
känna att, som Mendelsohn sagt om Goethe,
han skulle kunna ropa som hundrade
krigare. Det finns intet ansträngdt i hans sätt
att tala, de mäktiga satserna kastas fram i
slösande rikedom, inga pauser för bilder,
infall, epigram, de komma af sig själfva
som vatten följer vatten i en springkälla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
