Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORGE MEREDITH
645
Henry Buergel Crooawin, copyrtgnt
FLINT COTTAGE OCH CHALET (BOX HILL).
Det är som i hans böcker, samma
koncentration, samma öfverflöd, samma ironi, men
allt är enklare, mer omedelbart.» —
Samtalet med Photiadès blef på grund
afMere-diths döfhet mera en monolog. Han talade
om sin beundran för Frankrike, för fransk
litteratur och konst, hans andra hustru var
halft fransyska, och Meredith talade en
utmärkt franska. Han berättar om sin
vänskap med Swinburne, han karaktäriserar
Tennyson, som han inte tyckte om. Han
diskuterar indiska frågan. Han är lifligt
med i alla dagens sociala intressen. Om
sig själf säger han: »Jag är alltigenom
kelt, walesisk på min fars sida, irländsk på
min mors sida.» Meredith betonade alltid
sin keltiska härkomst. Han ger den
anglosaxiska rasen gliringar för fantasilöshet,
för intellektuell »mållöshet». Det är
tydligt att han lider af att inte vara rätt
förstådd af sina engelska landsmän. »Jag
har märkt att ingenting förvirrar kritiken
som när man höjer sig öfver banaliteter
och fordrar ett tillskott af uppmärksamhet.
Jag gaf dem Diana att förarga sig öfver,
och de böcker som följde efter den. Men
inget gjorde dem så utom sig som One
of Our Conguerors. De stackars satarna
visste icke hvilket helgon de skulle anropa.
Hur skulle man uppfatta den fördömda
boken? Man behöfde förstå den, och de voro
blinda, som trefvade omkring i tjocka
mörkret», sade Meredith och skrattade
godt. Men med en viss bitterhet talade
han om att pressen kallat honom harlekin
och konstmakare, »med så mycket mindre
undseende, som mina landsmän aldrig ha
tyckt om mig. — Det är nu på sistone som
man ger mig erkännande, mitt namn är så
berömdt men man läser mig aldrig. Mina
landsmän skrämmer jag bort, jag besvärar
dem. För de andra, utländingarna, ärjag
un illustre inconnun. Men ingen skall tro
att en del bittra erfarenheter, som han
gjort på sin litterära väg, gifvit honom ett
grand af sur pessimism och af egoistisk
köld emot människorna. Han säger till
Photiadès: »Ensamheten är en gammal
väninna, jag har vant mig vid
ensamheten sedan min ungdom.» »Men», tillägger
80-åringen, »jag intresserar mig för så
mycket att jag aldrig känner mig ensam, böe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
