Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henry Buergel Goodwin, Copyright
UTSIKT FRÅN MEREDITHS TRÄDGÅRD VID FLINT COTTAGE.
GEORGE MEREDITH 307
själfva de själsliga processerna inom honom.
Marcel Schwob har uttryckt det: Meredith
tänker inte på engelska eller på något
annat språk, han tänker en meredith.
Det finns de som njuta böcker och
konstverk, inte som upptäckare, utan som
igenkännare, det vill säga njuta af sin egen
färdighet att konstatera: den boken hör till
den och den riktningen, den taflan är bra
efter den är lik något annat, som ansetts
bra. För dem är Meredith en förargelse,
han är inte lik de stora kända föredömena.
Hans egendomliga stilmanér är också
lätt att karrikera, och det finns de allra
roligaste karrikatyrer i engelska
skämttidningar. Han ber i ett bref att slippa bli
jämförd med samtida författare. Han
behöfde inte be det, minst af allt var han
lik sin samtid i »the Victorian England».
Hans Richard Feverel kom samma år som
Adam Bede, A Tale of two Cities, The
Virgi-nians ! Meredith är mer gammaldags och mer
modern ännågon af sina samtida. Man jämför
honom hellre med 1700-talets författare,
Sterne och Fielding, än med hans samtida.
Men man karaktäriserar honom inte med det.
Man kan tala om att han beundrade
Stendahl och Peacock, Boccaccio eller Rabelais,
Goethe och Anatole France, att han fann
Dickens, Byron, Tennyson odrägliga, hvar
och en på sitt sätt. Man kan visa allt
hvad han lärt från god engelsk
romantradition, man kan finna så kallade
Dickensfigurer i hans böcker, och man kan säga
att hans Dahlia Fleming var en syster till
Richardsons Clarissa, eller påvisa Peacocks
direkta inflytande. Och man har inte alls
sagt hurudan Meredith är. Så helt är
han Meredith. »Hvad skulle jag inte
vilja ge för en medarbetare som hade en
personlig stil», säger en stor tidningsman i
vår tid. Och Meredith säger: »Hvem
skrifver inte böcker och hvem kan skrifva?»
Det som alla skrifver är användbart och
lättfattligt och genomsnittsbra och det
är så »populärt hållet» som en läsebok för
barn, så vi riktigt känna »min
gosselilla»-klappen på vårt hufvud medan vi läsa
broschyrer och böcker. Men Meredith
envisas att tro att vi ha en hjärna som tål
ansträngning, att vi ha nerver som
spännas och vibrera inför ordkonstens skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
