Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
IDA BUERGEL GOODVVIN
ker och tidskrifter hålla mig sällskap. När
jag läst i timmar här i min fåtölj, då
känner jag att jag har lika mycket
intellektuell vetgirighet som en ung man vid er
ålder.»
Det är Oscar Wilde som säger om
Mere-dith: »En oförliknelig romandiktare ha vi
i England, George Meredith. Det finns
större konstnärer i Frankrike, men
Frankrike har ingen, hvars syn på lifvet är så
vid, så mångsidig, så sann. Det finns
berättare i Ryssland som ha mer sinne för
lidandet som motiv. Men Meredith har
infört filosofien i romanen. Hans typer
inte bara lefva, de lefva i tanken, man
kan se dem från myriader synpunkter. De
äro suggestiva. De ha en själ, och det
är själ omkring dem. De äro tolkande
och symboliska.» — Det är just
fransmännen, de fullkomliga konstnärerna af
»1’uni-que mot», som mest af alla främmande
nationer visat ett starkt intresse för
Meredith. Där är han långt ifrån un illustre
inconnu. Utom Photiadès bok har
fransmannen Firmin Roz skrifvit ett utmärkt
arbete öfver Meredith. Jag träffade i
London en ung fransk litteraturprofessor, som
var helt och entusiastiskt upptagen med
att göra en hel stor afhandling om
Meredith, för att inte nämna flera. Skulle
fransmännen, som äro formsäkra konstnärer,
de objektiva berättarna, ha upptäckt
tjusningen hos det som icke är färdigpoleradt,
tjusningen i »the way of imperfection», som
Francis Thomson kallar det? Det är något
annat än paradox och illogik, då Thomson
klagar öfver »den ormen fulländning, som
krälar öfver hela samtidens sinne». »Om ett
hufvud huggs af, skjuter den hydran ett
annat upp. Ett af hennes hufvud», säger
Thomson i sin roliga och
förargelseväckande essay, »är begäret efter fullkomligt
återgifvande af verkligheten, opåverkadt af
författarens ideal och sympatier. Ett annat
är begäret efter fullkomlighet i formen. En
det rena hvita ljuset motsvarande stil är
både omöjlig och olämplig, den måste brytas
i färger genom individen. Och individens
egendomligheter måste reproduceras i hans
speciella manér». Meredith har just både
den manierism och de ofullkomligheter,
som Francis Thomson talar om.
Ingen bok af Meredith är utan sina
irriterande fel och brister, det säga också de
som älska honom mest. Merediths intellek-
tuella passion var rent af skrämmande stark
för vanligt folk. Marcel Schwob berättar
i Spicilège om sitt besök på Box Hill, att
när Meredith kom ut till honom direkt från
sitt arbetsrum, voro hans ögon druckna af
tankar. Ropet i en rad af Modern Love: »möre
brain, möre brain, O Lörd!» är hans
hjärtas rop, som gäller inte bara kvinnorna
utan författarna och läsarna och hela
världen. »Han inför tanken och filosofien i
sina romaner.» Tro bara inte att filosofien
hos honom skulle betyda ett färdigbyggdt
system, han, systemens bekrigare, menar
med filosofi helhetssynen på lifvet.
I inledningskapitlet till Diana of the
Crossways ger han sin trosbekännelse som
författare. Den gäller honom själf, och
han skulle nog vara den siste som ville
sätta upp samma dogmer för alla. Men
för honom var hans tanke, hans
filosofi, något så medvetet starkt, att han
skulle ha stympat sig själf och sitt verk,
om han hade nekat det uttryck för det
priset att göra sin framställning rent objektiv:
» Ärlig skall all diktning vara, en källa till lif,
en hjälp till lif, med vårt eget blod pulserande
i sig.» Han tror att en författares filosofi är
en så vital ingrediens i ett äkta diktverk, att
en litterär konst, som eliminerar den, är
dödsdömd. »Historia utan filosofi är en
skelettliknande kartritning af händelser,
dikten en tafla, målad utan kunskap om
skelettets anatomi, men båda ha
tillsammans med filosofien blomstrande lif och
mänsklig gestaltning. — Att begära
trohet mot naturen och inte ta filosofien
med, det är som att be en pumpa hoppa.
Liksom det behöfs ben för att dansa,
behöfver filosofien tas med för att vår
mänskliga natur skall framställas trovärdigt.
Dikten är sammanfattning af lifvet inom oss
och det utom oss, dikten, antingen den
sväfvar högt eller vandrar i sakta mak,
är filosofiens utkorade tjänarinna.» — Så
stolt och så ödmjuk ställer han sig till sin
uppgift som diktare. Han har funnit sitt
eget uttryckssätt för »filosofin i dikten»,
han har gått ifrån lagen att ha konst,
psykologi, filosofi »inom olika bokband».
Aldrig har diktarpersonlighetens
suveränitet känts starkare än i Merediths stil;
formen är inte en klädnad för en själ innanför,
formen är inte en bägare som fylles med
en dryck mer eller mindre utspädd efter
råd och lägenhet, hans stil är ett med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
