Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
IDA BUERGEL GOODVVIN
spelar harmonier på sensualismens strängar»,
säges i Diana of the Crossways.
»Kvinnorna ha fått den tyngsta bördan både af
världen och af naturen», skrifver Meredith
i ett bref. »De känna att jag af hjärtat
är deras bundsförvant. Meredith är mer
än så, han är en kvinnopsykolog bland de
allra främsta. Lucy Feverel, Clara
Middleton, Sandra Belloni, Rose Jocelyn, Diana,
och många flera äro kvinnotyper så
lefvande och öfvertygande att de skaffat
honom ryktet att ingen modern författare har
gjort mer för kvinnorna än han. Han ser
och harmas öfver orättvisor mot kvinnorna
i samhället. »Männen må ha seglat om
Seraljudden, men de ha inte hunnit förbi
Kap Turk.» Till redaktören af The Times
skref han (år 1906) ett bref:
»Sentimentalt prat om maka, modern, systern är
inte nödvändigt, när vi se att kvinnorna
ha intelligens och kunna hjälpa det hittills
helt och hållet regerande »muskulösa»
väsen, som har medgifvit dem ett visst
inflytande i erkänsla för slafviskt smicker och
för ormens graciösa slingringar, både
beundrade och fruktade». Detta gällde den
moderna kvinnofrågan i England. Men han
såg konflikten och problemet långt djupare,
ända till de primära drifternas kamp,
ägandebegäret och personlighetskrafvet i
konflikt.
I Merediths filosofi är naturen »blood
and brain a?id spirit», blod och intelligens
och ande, det heliga tretalet, och hur dessa
tre transfigureras till personlighet tycker han
sig se påtagligast i kvinnorna.
I samtalet med Photiadès beklagar han
sig öfver att en kritiker gjort skillnad på
hans poesi och hans romaner. »Hvariör
det? Min tanke förenar sig spontant med
min prosa som med min poesi, alldeles
som min kropp med min intelligens och
min själ.» Meredith känner sig lugn och
hemma, lik fågeln i sitt rede, på den jord
han alltid kallar Moder Jord. Han var
en passionerad utelifsmänniska, en
vandrare, en simmare, en klättrare. Han kände
en sinnlig fröjd när stormen stod som en
vägg mot hans bröst, när vågen slog mot
hans kind, vid solens värme och regnets
svalka. Han kände blommorna och
gräsen, med Franciskusliknande ömhet kan
han tala om maskar och kryp, om ödlan
som ränner genom sanden, om allt
prasslande, krälande och flygande lif i skogens snår.
Meredith sjunger om naturen inte för
att han älskar henne vagt och på afstånd
som den abstrakta »Kvinnan», utan emedan
han älskar och dyrkar som en man älskar
sin hustru, då han ligger i hennes famn
öga mot öga, mun mot mun. Han har
lefvat med henne dag för dag i många år,
han känner alla hennes nycker och
stämningar, i sommar och vinter, i glädje och
möda, hennes underliga nyckfulla
motsägelser, och ändå har han aldrig förlorat sin tro
att hennes hjärta är kärlek, »den stora
vulkanen» (Le Gallienne). Lika väl kunde man
fråga: hur kan man skilja på hans
naturskildring och hans kvinnoskildringar?
Naturen och hans kvinnor byta smycken med
hvarann, och naturstämningen omkring dem
står i intimaste samklang med deras
själslif. I hans ungdomsdikt »Love in the
Valley» vet man knappt om det är en älskad
kvinna han besjunger med bilder och
liknelser från den sydengelska naturen eller
om det är naturen själf hans dikt är
ägnad. T. ex. strofen om dagningen:
Happy happy time, when the white star hovers
Löw over dim fields fresh with hloomy dew,
Near the face of dawn, that draws athwart the
darkness.
Threading it with colour, like yewberries the yew.
Thicker crowd the shades as the grave East deepens
Glowing, and wiih crimson a long cloud swells.
Maiden still the mom is; and stränge she is, and
secret;
Strange her eyes; her cheeks are cold as cold sea-
shells.
Och hur skulle man göra åtskillnad på hans
poesi i bunden och obunden form, när man
har läst i Richard Feverel kapitlet »Ett
mellanspel på rörpipa», Lucys och
Richards första kärleksmöte. Deras ungdom
har samma vårliga friskhet som naturens,
den uråldriga och evigt nya:
»Bort med alla system! Bort med en
fördärfvad värld! Låt oss andas luften på
den förtrollade ön. Gyllene ligga ängarna,
gyllne flyta strömmarna, och rödt guld
lyser från furornas stammar. Solen kommer
ned till jorden och vandrar öfver fält och
vatten . . . Solen kommer ned till jorden,
och fälten och vattnen hälsa henne med
gyllene rop. Hon kommer, och hennes
härolder löpa före och göra ekars och
plataners och bokars löf lysande gröna och ge
furornas stammar ett rödare guld, de lämna
ljusa fotspår efter sig på snåriga stränder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
