Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORGE MEREDITH
653
där fingerborgsblommornas toppkalkar sloka
ner och björnbärsbuskarnas rankor slingra
sig i det täta daggiga gräset. Skogens
trädkronor stå i låga, och bortom dem på
öppna fältet jaga de långa skuggorna i
kapp öfver hedar och uppför höjder, tills
solens härolder med rosiga fingrar röra vid
yttersta randen af de uppstigande molnen
i öster och därefter slå sig till ro. — —
Ljufliga äro skogens dolda gömslen.
Solstrålen träder sakta där. En strimma
faller snedt öfver skogsstigen, skimrar i många
färger mot den violetta skuggan som
doftar af solvärmda furor, mjuka mossbäddar,
fjäderbusklika ormbunkar. Den lilla bruna
ekorren hoppar sin väg med släpande svans.
Långt inne i skogen sjunger en fågel sin
skygga, nästan tonlösa sång. — — — —
Detta är förtrollningens land, här mötas
prinsen och prinsessan, fjärran från
fientliga trakter, här sitta de i dunklet som
näktergalar och fylla hvarandras ögon och
öron och händer med outtömliga, evigt nya
själens skatter.
Långt där ute i världen vid
skogsbrynet blåser en vallgosse i kvällens stillhet
dröjande i en herdepipa. Kärlekens
musikinstrument är lika gammalt som torftigt,
det har bara två klaffar, och ändå kan den
skicklige musikern göra så mycket däraf.
Spela, lycklige Eros, spela för dessa
oskuldsfulla människobarn.
Färgens högflod sjunker från de öfre
skyarna. I väster sjunker hafvet af flytande
eld, och stjärnorna tindra fram och darra,
och draga sig tillbaka för den annalkande
månen. Sin silfvermantel af moln låter han
glida ned från sina skuldror, och med sin fot
på furans topp öfverskådar han himmelen.
En mild månstråle faller in på
orm-bunkstäcket under granarna, där de sitta.
»Lucy, är du min?» Till svar får han
hennes ögon ett ögonblick vända mot honom,
blygt skälfver blicken, när de möta djupet
i hans, och sedan slår hon ned dem, i
hennes ögon ligger hennes själ naken
inför honom: Lucy, min brud, mitt lif!
Nattskärran spinner sin mörka entoniga
melodi på furans gren. Den milda
månstrålen sväfvar omkring dem och lyssnar
till deras hjärtan. Deras läppar äro tryckta
mot hvarandra.
ROSE JOCELYN OCH EVAN HARRINGTON.
(UR EVAN HARRINGTON.) TECKNING AF
CHARLES KEENE.
Spela icke längre, Eros! Spela hvad du
vill, ditt spel kan inte uttrycka den första
kyssen, ingenting af dess ljufhet, ingenting
af dess helighet. Sancta Cecilia där ofvan
vid Paradisets silfverorgel, kanske hon kan
det, när hennes fingrar framlocka alla de
toner, af hvilka kärleken bara är en.»–
Lucy, som är ren och stark som källan
i skogen, blir grymt uppoffrad för system
och principer och teorier. »Richard
Feve-rels eldprof, en historia om far och son»,
slutar med en af de mest patetiska scener
i litteraturen, Richards afsked från Lucy.
Hennes rop: »Men Richard, du älskar mig
ju!» är hennes enda ständiga svar på alla
hans tal om hans brutna förpliktelser. Han
sentimentaliserade med sin egen ånger och
sina hedersbegrepp. Richard kunde inte
ge upp sina teorier om godtgörelse. Han
ville förtjäna förlåtelsens himmelrike. Han
förstod inte den lifvets lag att ta emot det
som ett barn.
Clara Middletons lyckosamma kamp mot
Sir Willoughby s »idealiserande» af
kvinnans renhet och kärlekens evighet har förut
berörts. Lætitias välgångsönskan till Clara,
när hon blifvit fri från Willoughby och blir
Vernons hustru, är så här: »Jag hoppas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
