Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654 IDA BUERGEL GOODVVIN
HELENE V. DÖNNIGES.
OLJEMÅLNING AF FRANZ V. LENBACH.
Clara, att du inte börjar med ett stort
förråd af känslosamhet, ty det är ingenting
som så kan göra en människa hård,
världslig, beräknande.»
Clotilde v. Riidiger, den ena af »de
tragiska komedianterna», är
själfbedrager-skan framför andra. Förmågan att följa med
en annan känslostämning tror hon vara
tecknet på att hon är i stånd till »passion,
noble strength ön fire».
Det är Lassalles och Helene v.
Dönniges kärlekshistoria Meredith tagit som
motiv. Lassalie blef dödad i en duell, och
hans älskade gifte sig med den man, som
dödat honom. Just när Meredith som här
behandlar en känd historisk tilldragelse, »där
intet är tillagdt och intet är uppfunnet»,
framträder riktigt den speciellt Meredithska
framställningskonsten. Lassalle heter Älvan
och Helene heter här Clotilde. Människorna,
händelserna, motivet äro skapelser i
Mere-diths egendomliga ordorkestrering,på samma
gång de följa gifna historiska fakta.
Såsom dessa människor tala ha nog inga
människor någonsin talat i verkligheten.
Men att för den skull säga att de inte äro
en sannolik Lassalle och Helene vore
som att säga att Rhendöttrarna aldrig ha
sjungit så som Wagner försöker inbilla oss,
eller att Romeo och Julia aldrig talade på
vers. Det är ett stormbrus, ett febertempo
i bokens stil som håller takt med dessa
hjärtans snabba slag och passar
öfverspän-ningen i deras nerver. Älvan se vi med
Clotildes ögon, då hon första gången mötte
honom i ett stort sällskap. Hon hade hört
om hans mod, om hans yttrande: »gränser
äro för dem som inte kunna flyga». Hon såg
honom som den ende, den öfverlägsne. Hon
tyckte sig ha en vision af att en örn
sänkte sig öfver hans hjälm i gudomligt
nådaval. Clotilde är intellektuellt vaken,
originell och okonventionell, och detta bedrar
hon sig själf på, hon tror, att hon
verkligen har personlighet och mod. Hon är
parasiten, som hetsar upp sig af Älvans
lidelse när de äro tillsammans, och utan att
veta det utför hon då en roll, som för
ögonblicket ställer henne i jämnhöjd med
honom. Det är därför hon ber: »Tala,
tala, tala för alltid!» Och Älvan
sentimen-taliserar: »jag gifver henne själen, jag är
vinet och hon kristallbägaren. När hon är
borta från mig, är hon röet för vinden.»
Clotilde har intet eget fäste, hon är och
blir »filistrarnas dotter», och Älvan vet inte
hur han siar sin egen ofärd och hennes,
då han ännu talar i extas om Clotilde:
»Pyrrha, Lydia, Lalage, Chloe, Glycera»,
mumlade han, förälskad i de musikaliska
namnen. »Clotilde är en grekinna från en
af öarna, en joniska. Jag ser henne i ett
ode af Horatius som i en af de gamla
runda sköldspeglar, som ge en glimt af
gestalten på en silfversolstråle, lysande, inte
större än en daggdroppe. Så skulle en mans
hjärta återspegla henne! Fånga hennes bild
på ljuset därinne, och hon är fullkomlighet.
Vi vilja inte se henne i den skuggiga
delen eller i era flata spegelglas. Det är inte
nödvändigt med porträttlikhet för kvinnor.
Föreställningen om dem är allt hvad vi
behöfva, det bästa af dem. En af dessa
förtrollande flickor i Den nya komedien
kallades »Uppskjuterskan», »Undvikerskan»
eller som vi kunde uttrycka det
»Imorgon-sägerskan». Det är Clotilde. Hon är en
»Imorgonsägerska» — Clotilde, »den
guld-kammiga ormen», ostadig som sand, höll inte
profvet, hennes känslostyrka var inte
hennes egen. Hon hade inte mycket eget.
När katastrofen kom visste hon inte hvad hon
skulle känna — kännetecknet på de oäkta,
på sentimentalisterna. Ingen suggererade,
ingen hypnotiserade henne längre. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
